Web hosting Custom Email SiteBuilder

Inledning

"Kyrkan lever på det faktum att den moderna forskningen runt Jesusmyten inte är känd för den stora massan."  

Hans Konzelmann

INLEDNING

För att börja, i lite över 1900 år har det från kristet håll sagts det att guds son, en Jesus Kristus, vandrat på jorden och utfört mirakel, skapat en unik lära, blivit korsfäst, dött och återuppstått men är det verkligen så?

Den här sidan ska ge dig min syn på saken och det som står är bara det historien visar, och det är sällan samma sak som det bibeln säger.

Eftersom jag läst bibeln och många andra Jesusskildringar under årens lopp så ville jag läsa på vad den samtida historien sa om Jesus så jag började läsa historia men blev bara förbryllad, historien hade inget att säga om den kristne frälsaren, inget alls.

Det fanns förvisso hänvisningar till att det fanns kristna men av deras frälsare fanns inte ett spår.
Ingen samtida historiker hade noterat att han och hans lärjungar funnits, jag fann att historikerna nämnde Johannes döparen och Pontius Pilatus men där slutade det, Jesus fanns inte i historikernas värld.

De enda källor till kunskap om Jesus, evangelierna, verkar vara opålitliga ur det historiska perspektivet och de har dessutom ändrats, skrivits om, översatts och förfalskade i en sådan omfattning att ingen längre vet hur det började. Det enda vi kan vara säkra på är att de skrevs för att fylla ett syfte, att bekräfta den Jesus inte historien känner till.

Vi brukar säga att historien skrivs av vinnarna och det är en sanning som i allra högsta grad gäller kristendomen. Under då år den varit en maktfaktor har kristendomen skapat en mytbildning runt Jesus som, enligt min åsikt, inte går att ta på allvar.

Som kristen kan du nu tycka att jag är en dumskalle som inte förstår att det som står i bibeln är sant men faktum är att jag bara läser historien, som den ter sig utanför den mytbildning som står beskriven i bibeln. Om nu Jesus verkligen funnits, varför står han då inte omnämnd i den samtida historien?

Evangelierna är skrivna av förespråkare och företrädare för kristendomen, inte av historiker. De är dessutom inte samtida, de första tecken på evangelier dyker först upp på hundratalet och vi vet ju hur mänsklig mytbildning går till. Den muntliga traditionen har en förmåga att göra en höna av en fjäder och i Jesus fall verkar man ha byggt en månlandare av en ölburk.

De som skrev evangelierna träffade aldrig någon Jesus, historierna om honom kommer ur andra myter, liknande, frälsarmyter som Mitras, Dionysos, Osiris, Apollonius av Tyana, Attis, Tammuz, Buddha, Krishna, i princip kan jag räkna upp hur många som helst men ni förstår omfattningen av hur många föregångare den kristna myten om Jesus har på de jag nämner här. Sen kommer det tillägg till myten under de år som följer fram till fyrahundratalet när man slutligen fastslår att korsfästelse och jungfrufödsel ska ingå, det är tecken på gudomlighet, något som också går igen i andra myter.

Principen för att bekräfta Jesus är att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Tycks det vara orättvist så är det inte det, det är bara den fundamentala principen för att kunna acceptera något som sanning. Om nu Jesus var gud inkarnerad och levde för tvåtusen år sedan skulle vi då inte finna bevis för det?

Michael Martin säger i sin bok "The Case Against Christianity" från 1991:
"De olika rapporterna om de mirakel som är sammankopplade med Jesus liv kan förvisso vara sanna men vilken rationell person som helst skulle kräva bättre bevisning än motsägelsefulla skrifter från fyra okända författare som beskrev något som hände åttio till hundra tidigare."

Som jag sa tidigare finns det inga samtida historiker som beskriver Jesus, om nu Jesus var den bibeln säger, hur kan de då ha missat honom? Det fanns trots allt runt fyrtio historiker, krönikörer och författare i området, varför nämner ingen av dessa honom? 

Några av historikerna, som t.ex. Filon och Justus, har skrivit uttömmande skrifter om händelser som var tämligen små om man jämför med vad bibeln säger om vad Jesus gjorde så varför denna tystnad?

Hur kan denna historiska tystnad om honom finnas om han verkligen levat? Antingen var han inte den som bibeln säger honom vara, eller så fanns han inte alls.

Vi ska också konstatera att de historikers kommentarer de kristna oftast hänvisar till på intet sätt är samtida med deras kults mytiska centralgestalt. 

Det finns ett par historiker som påstås säga något om honom som t.ex. Flavius Josefus. Josefus sägs verifiera Jesus i den berömda "Testimonium Flavianum" men eftersom Josefus födelse kan spåras till ca år 37 och då var Jesus, enligt myten, redan död. Josefus går alltså på hörsägen och dessutom är det ganska säkert en förfalskning/interpolation vi talar om. Den kristna biskopen Warburton av Gloucester har avfärdat Josefus textpassage som: "En uppenbar och mycket korkad förfalskning" vilket räcker fullständigt som kommentar eftersom passagen inte finns med i Josefus texter på det sätt som den står när den tidiga kyrkofadern Eusebius "upptäcker" den.

Det finns en del rapporter om de kristna och deras traditioner i historien men ett av de problem som finns är att romarna inte skiljde på kristna och andra kulter, Serapiskulten var för romarna också en kristen kult precis många andra av de kulter som grasserade i romerskt territorium. Vi kan därför inte veta vilka referat som verkligen rör kristna och vilka som rör andra kulter såvida det inte är preciserat mer i beskrivningen.

Bristen på bevis kanske inte utgör bevis för att Jesusmyten är falsk men det finns fler principer att fastslå vad som är sanning eller inte. Den negativa bevisspiralen säger att: "En person kan rätteligen tro att ett påstående är falskt om: A, alla tillgängliga bevis som stödjer påståendet kan påvisas vara otillräckliga. B, att påståendet är av den art att det borde finnas tillgängliga bevis som var tillräckliga för att påståendet skulle befinnas vara sant. C, att området där dessa bevis skulle uppträda, om det finns några, noggrant skulle ha granskats och verifierats" (Scriven, 1966)

Om nu Jesus var en historisk person och om han utfört några av de mirakel så skulle vi ha en mångfald av bevis via rapporter från samtida historiker. Eftersom vi inte har det så måste slutsatsen vara: Jesus har inte funnits, åtminstone inte på det sätt bibeln och dess evangelier beskriver honom.

Referensböcker:
Michael Martin, The Case Against Christianity, Temple University Press, 1991
Josh McDowell. Evidence that Demands a Verdict, San Bernadino, CA: Campus Crusade for Christ, 1972.
Bertrand Russell, History of Western Philosophy, George Allen & Unwin, 1961, p. 101.
Gordon Stein, Ph.D., The Jesus of History: A Reply to Josh McDowell, 1982,
Alvar Ellegård, Myten om Jesus, Bonnier Fakta, 1992
Michael Baigent and Richard Leigh, The Dead Sea Scrolls Deception, 1991
G A Wells, The Jesus Myth, Open Court Publishing Company, 1997

Jag önskar dig en god läsning och hoppas du ger mig feedback efter läsningen, oavsett om du vill klaga eller berömma.

Vad säger samtida historiker om Jesus?

De säger inget, ingen av de drygt fyrtio samtida författare, krönikörer och historiker som finns i och runt det område där Jesus sägs ha verkat säger någonsin något om honom.

Filon av Alexandria, som beskrev judarnas liv i området och levde i området i perioder nämner Johannes döparen och Pontius Pilatus men känner inte till något om Jesus.

Justus av Tiberia, säger heller inget. Fotius, en kristen vetenskapsman som läste Justus verk på 800-talet skriver att han förbryllas över att Justus inte säger något om Jesus.

Ingen av de fyrtio noterar den övernaturliga solförmörkelsen, ingen märker jordbävningen, ingen har hört talas om återuppståndelsen. Slutsatsen kan bara bli en, Jesus är en biblisk karaktär, inte en historisk.

Vad säger historikerna om evangelierna?

De samtida historikerna är inte överens med evangelierna om vad som sker i den här tidsperioden.

Evangelierna säger att Josef och Maria fick bege sig till Betlehem från Galiléen för att skattskrivas enligt ett påbud från kejsar Augustus.

Historikerna säger att skattskrivningen var lokal och gällde Judéen. Galiléen var, vid den här tiden, inte skattskyldigt under Rom utan självstyrande. Dessutom var det romersk sed att man skattskrev sig på hemorten, för att man skulle kunna uppvisa sin egendom, inte tvingades iväg till annan ort. 

Evangelierna säger att Herodes dödade gossebarn i jakten på Jesusbarnet.

Historikerna säger inget om det. Flavius Josefus, en judisk historiker, visar sin avsky för Herodes på flera ställen i sina verk men säger inget om några barnamord i evangelisk skala. Troligen har man i evangelierna skrivit om hans jakt på oliktänkande till barnamord, något som verkar troligt enligt Professor Emerita Tullia Linders.

Lukas säger att Jesus föddes medan Quirinus var ståthållare i Syrien, något han blev år 6, tyvärr är det en paradox, i förhållande till den påstådda slakten på gossebarn, eftersom Herodes den store dog år 4 före vår tideräkning. Lukas evangelium är alltså felande vad det gäller tidsangivelserna.

Är Jesus lära unik?

Den är unik såtillvida att den är bland de första inte anger de verkliga källorna för sina visdomscitat, annars är det väl kända läror som framförs. Lärorna innehåller bl.a. inslag från den judiska läraren Hillel, Cicero, Seneca d.y. och Konfucius.

Vad säger arkeologerna om bibeln som historiskt dokument?

Bibelarkeologerna Herzog och Finkelstein medger att de inte hittat mycket som stämmer med berättelserna i bibeln. De avfärdar därför det mesta av det som står i den som vandringssägner, lokala legender som med åren växt till sig i folktron genom den muntlig traditionen. De får stöd i detta av historikerna Silbermann och Ne´eman.

Av Moses har man inte funnit ett spår, vilket bara bekräftar det Egyptisk historia sagt i alla år, Moses är ingen historisk person, däremot har han sin verkliga motsvarighet i den egyptiske Faraon Akhenaton som tog sitt folk på en ökenvandring för att bilda en monoteistisk religion. Budorden är en kopia av hur kung Hammurabi fick lagarna av solguden Shamash. 

Av Moses påstådda ökenvandring finns inget spår, sak samma gäller militärkampanjen i Kanaans land.

Alla fakta talar för att bibeln har sin grund i folksagan, inte i verkligheten.

Staten Israel avfärdar numera GT som en korrekt historisk källa:

Länk

Vilka andra myter har samma karakteristika som Jesus?

Här finns det en uppsjö av frälsare, mirakelmän och solgudar och deras söner att beskriva så vi tar några av dem..

Tammuz

Asklepios

Länk:

Jesusparallellerna av Roger Viklund

Apollonius från Tyana

Apollonius var en undergörare som föddes i Tyana, en stad som låg i nuvarande östra Turkiet, inte långt från Paulus födelsestad Tarsus. Genom åren har flera gånger åsikten att det var Apollonios som var den verklige Jesus framförts, det  är inte så underligt, eftersom de båda gestalterna onekligen påminner om varandra.

Apollonius födelse var ett mirakel med himmelska uppenbarelser och när modern var havande uppenbarade sig guden Proteus för henne och säger att han är fadern, Apollonius var alltså en gudsson.

Källänk:

Jesusparallellerna av Roger Viklund

Horus

Son till jungfrun Isis-Meri och Osiris. En av de populärare gudabarnen i Rom. Se mer på Osiris.

Mithras

Troligen en blandning av den Persiska Mithras och guden Perseus. Kom till Rom på 70-talet före vår tideräkning via soldater som stridit utomlands.

Jesusmyten har en likhet med Mitra som gör att dess betydelse för hur de kristna skapade sin Jesusmyt inte får glömmas. Den Persisk/Romerska Mitrakulten har släktskap med den Indiska Mitra som kan spåras ca 3500 år bakåt i tiden. Den indiska Mitra blev Mithra eller Mihr i Iran. Runt år 1500 f.v.t. hade Mitra nått till konungariket Mitanni som på den tiden ockuperade Assyrien. Mitrakulten återfanns också i Hettiternas rike, bara ett femtiotal mil från Medelhavsområdet. Hettitisk-Mitanniska stentavlor funna i Turkiet bekräftar detta faktum.

Den indiska Mitra var solguden, precis som den Persiska varianten av guden. Mitra var den goda guden, givaren av hälsa, välstånd och mat. Att dyrka honom renade själen och befriade följaren från synd och sjukdom. Med tiden utvecklades Mitra även till en militant gud och är på sina håll, t.ex. i Kina, avbildad som krigare. Mitra sågs som skapare och härskare över världen och den som utför gudstjänsten.

Som så många andra gudar var Mitra ljusbringaren och den som upplyste världen. Kända dyrkare är: Babylonierna, som såg honom som Shamash, solguden. Kung Shalmaneser V av Assyrien, Darius, erövrare av Babylonien, som sågs som messias eller Christos av Judarna. Mitra är också Bel, den Mesopotamiske och Feniciske solguden. 

Efter Persiska rikets fall kvarstod Mitra som den viktigaste religionen i mindre Asien, där många av de första kristna levde enligt Plinius d.y. och det fortsatta användandet av Mitras namn i skapandet av nya ord ger vittnesbörd om hans popularitet. Attiskulten kan förknippas med Mitra.

Mitraismen som kunglig kult illustreras av relieferna i graven efter King Antiochus I Epiphanes , 69-34 f.v.t. kungen själv står prydd med tiara och spira skakande hand med Mitra vars huvud omges av en strålande gloria.

Redan på 70-talet f.v.t fanns Mitrakulten i Rom. Mitras firanderitualer innefattade dopet, nattvard med konsumtion av bröd och vin som symboler för Mitras kött och blod, ljus, klockspel och sång. Den som döpte sig till tron på Mitras skulle inte förgås utan få evigt liv. Vid tidens slut, när jorden förtärdes av eld skulle Mitra återkomma och döma alla, både levande och döda, Y5K, om det är bekant. De som varit goda skulle få sin plats i himmelen, de som varit onda skulle konsumeras av eld. Mitras avbildades oftast med en strålande gloria, han var ju solgudens representant på jorden, den som kom med ljuset, frälsaren.

Mitra sägs ha haft tolv följare, fötts under mirakulösa former av en jungfru i en grotta, herdar samlades vid födelsegrottan. Mitra var även känd som den gode herden. Han utförde mirakel och återuppstod efter sin död för att upptas till himmelen. Självklart har Mitra fått en del drag av de lokala myter som fanns där han dyrkades på vägen mot Rom men det är helt klart att Mitra har fått låna ut en hel del till den kristna Jesusmyten.

Likheten mellan originalet Mitra och plagiatet Jesus är en besvärande faktor för kristendomen som gjort sitt bästa för att dölja sambandet, något den kristna indoktrineringen också lyckats rätt bra med genom åren men man kan inte skyla över det faktum att det idag börjar bli allmänt känt hur det egentligen förhåller sig.

Mitrakulten finns även idag, hos en folkstam i Indien.

Julius Caesar

Attis

Attis grund finner vi i västra Asien, i Frygien. Attis var för frygierna vad Adonis var för syrierna. Som Adonis var Attis en skördegud och hans död och återuppståndelse firades först med rituell sorg över hans död och sen glädje för hans återuppståndelse vid vårfestivalen. Attis sades vara en vacker ung fåraherde som älskades av Cybele, modergudinnan, den asiatiska fruktbarhetsgudinna vars starkaste fäste var Frygien. Attis födelse var, som så många andra hjältemyters, omgiven av mirakulösa händelser. Hans moder, Nana, som var jungfru blev gravid genom att stoppa in en mogen mandel i sitt sköte. I Frygisk mytologi var mandeln symbol för skaparen av allt. 

(Jungfrufödsel var en relik från de tider då man fortfarande inte insett att det är sexuellt umgänge barn blir till igenom.) 

Det finns två versioner av Attis död, enligt den ena dödades han av en galt, som Adonis. Enligt den andra så blödde han till döds under en tall efter att ha skurit av sig testiklarna. Den senare versionen kommer från Pessinus, ett stort säte för Cybeledyrkan. Attislegenden karakteriseras av den råhet och barbari som pekar på att den är väldigt gammal. Både versionerna kan sägas stödja lokala seder som utfördes av dyrkarna. Självstympningen kommer troligen från att prästerna kastrerade sig själva när de började sin tjänstgöring för Cybele. Historien om hur han dödades av en galt kan förklaras med att folket i Pessinus avhöll sig från att äta gris. Efter sin död sägs Attis ha återuppstått i form av en tall.

Vid firandet av Cybele den 22 dagen i Mars hämtades därför en tall till templet och firades som en gud.

Herkules

Länk:

Jesusparallellerna av Roger Viklund

Osiris

Dyrkandet av Osiris, eller Serapis, som den gud man fruktade och Isis och Horus som de nådefulla gudarna man kunde älska nådde sin kulmen när Antonius och Cleopatra besegrades av Augustus och Egypten inlemmades bland de romerska provinserna. Till Rom togs då obelisker, statyer och guld men även den egyptiska religionen följde med.

Horatius beskriver för oss hur gatutiggaren ber om en allmosa för den helige Osiris skull och Juvenal säger att målarna levde nästan helt på att avbilda gudinnan Isis-Meri, vars popularitet fortsätter genom kristendomens bilder av Maria med Jesusbarnet i sina armar, det är från bilder av Isis-Meri med Horusbarnet i sina armar de bilderna har sitt ursprung.

Egyptiernas religion spreds så fort i Rom att Augustus skrämdes till att ta den på politiskt allvar. Romarna, liksom grekerna, hade vid den här tiden en likgiltig och därför tolerant inställning till religion men Augustus, som såg hotet, lagstiftade om att inga Egyptiska ceremonier fick hållas vare sig i Rom eller i förorterna. Lagen var effektlös eftersom Vergilius samtidigt spred läran om det tusenåriga egyptiska riket och uppståndelsen av de döda.

Tiberius upprepade samma lag men det hade ingen effekt, när man firade spelen under Claudius så sägs att fågeln Fenix anlände dit. Nero gav öppet sitt stöd för Apollonius av Tyana, som, under ledning av egyptiska präster, vid det heliga trädet utnämnde sig själv till himmelsk lärare.

Vespasianus var så nöjd med Egyptierna att han, med deras godkännande, själv utförde mirakel. Domitianus, hans son, gav efter för folkets önskan och byggde både ett Serapistempel och ett tempel till Isis-Meri i Rom. Heligt vatten fördes sen från Nilen för att användas av de heliga tjänarna i Isis-Meri templet. Ett kollegium för egyptiska präster residerade där med all den prakt Rom kunde uppbringa.

De rika romarna bar smycken med huvudet av Hor-pi-krot, Horusbarnet, ingraverat.

I europeiska museum finner man gott om egyptiska gudar gjorda av romerska och grekiska konstnärer i Rom, t.ex. Jupiter-Serapis, Diana-Triformis och Horusbarnet. Hadrianus gjorde sin favorit Antinous till en egyptisk gud och Commodus rakade sitt huvud som de egyptiska Isis-Meriprästerna gjorde, så han ståndsmässigt kunde bära den ceremoniella Anubisstaven i de heliga processioner man gjorde för att fira Isis-Meri.

De romerska kejsarna präglade sitt rike efter den egyptiska modellen och det är föga förvånande att det är så. Origenes, en tidig kristen kyrkofader, säger ju att alla omkringvarande nationer lånade in sina religiösa riter och ceremonier från Egypten.

Thoth lade, i det egyptiska rikets tidiga dagar, till det ursprungliga årets 360 dagar ytterligare fem för att fira födelsedagen av gudarna Osiris, Aroueris, Isis, Typhon och Nephthys. Osiris föddes på den första av de fem dagarna och en röst annonserade hans ankomst med: "Jordens härskare är född". Även om nu Osiris var av gudomligt ursprung så levde han och härskade som en mänsklig kung över den egyptiska civilisationen. Han skapade grundlagar för att reglera människors uppträdande och instruerade folk hur man ärade och dyrkade gudarna. Osiris färdades genom Egypten och inspirerade folk att följa hans doktrin, inte genom våld och hot utan genom argumentationens makt.

Egyptierna såg Osiris som en man som levat, drabbats av grym lemlästning och dött för att senare triumfera över döden och nå evigt liv. Han mördades av sin bror Set men med hjälp av en magisk formel återuppväckte Isis-Meri honom. Därefter blev Osiris en grundbild för återuppståndelse och odödlighet.

Egyptierna trodde att det Isis-Meri gjorde för Osiris kunde göra kunde hon också göra för dem. När gudarna återuppstod skulle folket också göra det och därför gjordes Osiris till den himmelske medlaren, domaren och den som gav hopp till döda och levande om ett evigt liv.

Vid den artonde dynastin höjdes Osiris till en så hög position att han blev Ras like och fick särdrag som bara gud har. På det sättet blev Osiris källan och ursprunget till både gudar och människan och hans forna mänsklighet föll i glömska.

Osiris har förknippats med Nilen, Ra och andra gudar men det var i egenskap av den återuppståndne och odödlige som han togs till folkets hjärta. Oavsett hur långt tillbaka vi går i egyptisk religion så finns alltid tron på Osiris återuppståndelse där.

Osiris behöll sin plats som den högste i egyptiernas sinne eftersom han var både människa och gud i ett, något ingen invasioner eller religiös omvälvning kunde förändra. Så tidigt som vid den tolfte dynastin, runt 2500 år före vår tideräkning var Ösirisdyrkan en oerhört spridd företeelse och tusen år senare var Osiris också en nationalgud. Han fick alla de attribut en gud ska ha och var inte bara den som dömde levande och döda, han var också skaparen av allt.

Han var sonen av Ra som blev sin fars like och tog plats vid hans sida i himlen.

Krishna

Krishna var som till jungfrun Devaki. Hans födelse ägde rum när hans fosterfar Nanda är i sin födelsestad för att betala skatt till kungen Kansa. Kung Kansa försökte döda Krishna genom att beordra slakt på alla pojkar födda på samma dag som Krishna. Jungfrun Devaki, Krishnas mor, besöks av en ängel som säger: "I din förlossning, o kvinna av ynnest, ska alla nationer få orsak till att glädja sig."

Krishnas födelse annonseras av en stjärna och han föds i en grotta. Krishna besöks i grottan, som är upplyst av ett mystiskt ljus, av tre vise män med gåvor. Nanda varnas av en ängel och undflyr Kung Kansas gosseslakt genom att korsa floden Jumna med Krishnabarnet.

Krishnabarnet talade till sin mor strax efter födseln. Han utför mirakel i Mathura. Krishna är den andra personen i Hinduiska treenigheten: 1. Brahma, 2. Vishnu, 3. Siva. Krishna är inkarnationen av Vishnu.

Krishna korsfästes och vid korsfästningen skadas han av en pil. Vid middagstid den dagen Krishna nersteg till dödsriket mörknade solen.  men återuppstod och hade två pojkar med sig från dödsriket, två pojkar han återuppväckte från de döda.

Dionysus

Dionysos var vinets gud. Han sågs som fredsbringare men betraktades också som en lidande, döende och från de döda uppstående gud. Läs mer på:

Jesusparallellerna av Roger Viklund

Buddha och Buddhistiska likheter

Långt innan man förknippade ordet missionär med kristendomen så vandrade Buddhistmunkar, dharma-bhanakas, runt i Asien för att sprida läran om Buddha. Via silkesvägen och de rutter som kryddhandlarna färdades spred munkarna sin lära från Khotan i centrala Asien till Antioch och Alexandria i väst.

Det finns dokumenterat att en munk befann sig i Aten år 20 före vår tideräkning. En buddhistfilosof satte där eld på sig själv som en politisk manifestation och hans grav blev en turistattraktion, den nämns också av flera historiker.

Buddhas evangelister var trogna sin sak och dog gärna som martyrer för det de trodde på.

Man kan också undra om det är ett sammanträffande att Buddha, en helig man som reste från by till och levde på folks gästfrihet samtidigt som han skapade en konflikt med den styrande klassen genom att ignorera social klasstillhörighet genom att ta emot mat och logi från prostituerade? 

Det finns ett dussintal likheter i Jesushistorien som lånats in från Buddha. 

Vi har kunglig börd, jungfrufödsel, drömvisioner, vita djur, bebådelsen, rättrådig fosterfar, gudomligt ljus, stjärnan, änglar och herdar vid födsel, de vise männen visit, gåvor, underbarnhistorier, brådmogen ungdom, naturmirakel, dopet, tämjandet av vilda djur, miraklen med det böjda trädet och springkällan, avgudabildernas fall, helande, den vise mannen: Asita och Simeon parallellen, Anna och Shabari: de gamla kvinnorna, utnämningen till kung, Maria och Mahâprajâpati parallellen, fastandet i vildmarken och frestelsen, förberedelsen av vägen, tecknen, offret för människornas frälsning.

Lukas evangeliums födelseberättelse har många likheter med det vi läser om i Buddhas födelse.

Båda mödrarna var förebilder i dygd, de hade visioner och blev gravida utan att ha sex. Båda föddes när modern var resande och deras födsel tillkännagavs av änglar.

Efter Buddhas födelse kom en vis man, som hörde änglarnas firande, och fick veta av änglarna att barnet skulle sitta på den upplystes tron och att alla syndare skulle få återvända till fadern. 

En ung son lämnar sitt hem. Förslösar sitt arv på vilt leverne, blir fattig och får mata grisar. När han återvänder dödar hans glade far den gödda kalven. Den äldre sonen blir arg men fadern förklara att den förlorade sonen återvänt och därför är det läge ett fira. (Lukas 15:11-32)

Parallellen:

Ung man lämnar hemmet för fjärran länder, fadern ledsen. År senare söker den unge mannen arbete men känner inte igen sin rike far, som dock känner igen honom, sonen flyr men fadern ger honom i hemlighet arbete som renhållningsarbetare. När fadern är döende berättar han för sonen om hans arv. (Lotus Sutra)

Ytterligare en parallell:

En oskyldig man, Charudatta, anklagas för mord på kurtisanen Vasantasena och förs till domstol. Domaren erkänner sin oförmåga att döma Brahmanen och ger fallet till kungen som dömer Charudatta till korsfästning och bestämmer att en inskription ska sitta över honom.

Charudatta beordras att bära sitt kors (Sanskrit sulam) till avrättningsplatsen. Under tiden gömmer kungens svåger, som dödat kurtisanen hennes kropp under en lövhög. Hon hittas av en Buddhistmunk som återuppväcker henne från de döda och hon kan rädda Charudatta från döden.

Charudatta förlåter sin anklagare, Samsthanaka, och utser munken till överhuvud för alla kloster i regionen. Historien avslutas med att Charudatta tar kurtisanen Vasantasena som andra fru.

Att Buddha promenerar på vattnet finns registrerat i Anguttara Nikaya, 3:60, (Sangarava Sutta) 3:61 (Sangarava Sutta), 3:100 (Nimitta Sutta), 3:102 (Pansadhovaka Sutta).

Även Buddhas lärjungar går på vattnet: En utvald lärjunge vid namn Sariputta, går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, han tänker hela tiden på Buddha. När han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Han tar sig samman, återfår sin sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan (Silanisamsa-Jatakas, 190).

Jämför detta med evangelierna, enligt Matteus, Markus och Lukas går Jesu favoritlärjunge Petrus på vattnet (Matt 14:22-33 par). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Både historien om Buddha och Jesus innehåller delen om att änglar och andra kommer för att fira människornas frälsare. 

Esséerna, var de esoteriska Buddhister?

Esséenerna var en klosterorden som hade mycket gemensamt med de samtida Buddhisterna runt början av vår tideräkning. De flesta esséener levda spartanskt ute i öknen där de kunde avhålla sig från de djuroffer man utförde i Jerusalems tempel, esséenerna var vegetarianer.

De avsade sig alla normala nöjen och levde utan personliga ägodelar, pengar eller kvinnor. Deras tillväxt skedde enbart via nykomlingar och de prisade dygder som asketism, botgöring och självbestraffning.

Esséenerna var intresserade magi och ockulta vetenskapsgrenar. De trodde på tidigare liv och på änglar som  himmelska medlare eller budbärare från gud.

Buddhistiska influenser på kristendomen genom Q?

Det finns paralleller mellan tidiga Buddhistiska texter och det material som kallas för Q, Quelle, som är tyska för källa. De tidigaste översättningarna av Buddhistiska texter som dyker upp i Grekland sker på 300-talet före vår tideräkning under kung Asokas tid.

Kärnan i Q-materialet är troligen aforismer och talesätt som från början tillskrevs Buddha men som senare troligen flyttades över på Jesus. Till dessa talesätt lades korta historier och små scener för att producera det som senare blev Markus som senare utvecklades till Matteus och Lukas evangelier.

Aforismer

Från Dhammapada, Buddhas observationer:

"Andras fel är lättare att se än de egna, att se sina egna fel är svårt."

"När en tiggarmunk, även om han är ung, tar till sig Buddhas ok kommer hans värld att upplysas som månen en molnfri natt."

I kristendomens Jesusmyt:

"Det lättare se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget"

"Den som ska följa mig måste känna sig själv och bära mitt ok."

Kärlek

Idén med att vi ska bry oss om varandra, att vi ska bära ansvar för hela samhället och för människor i nöd kommer långt före kristendomen, både i Grekisk och Buddhistisk tanke.

Buddhas filosofi över medkänsla, hans vision av Dhamma, den eviga lag som uppehåller kosmos manifesterar sig hos människor som moralen.

Buddhas mest firade uttalande är:

"Fientlighet besegras inte med fientlighet i denna värld, fientlighet besegras med kärlek, det är den eviga lagen."

De Buddhistiska tradition säger att kort efter som död sågs Buddha av femhundra av sina följare och hans lärjungar möttes vid rådet i Rajagaha för att återkalla vilka sanningar de hört direkt från sin hjälte under hans 45åriga verksamhet som lärare."

I den koptiska bibeltexten sägs att de 500 som såg Jesus var "Indiska Brahmaner".

Den mest roande historia från Buddhismen som kopierats över till kristendomen är den om "Barlaam och Josephat", vilket inte något annat än historien om Buddha själv, omgjord till ett kristet helgon.

Josephat, en Indisk prins, har en far som förföljer kristna. Vid Josephats födelse förutsägs hans framtida storhet, inte som kung, utan som omvänd kristen. När han slutligen tilläts lämna palatset såg han först en krympling, sen en blind och slutligen en dement man och lärde sig så om livets mörka sidor, att livet är lidande.

Josephat mötte sen en munk som hette Barlaam, som omvände honom till kristendomen och de två levde som eremiter.

Den katolska kyrkan kanoniserade dessa Buddhister under 1700-talet.

Alexander och Asoka

Alexander den store, ung. 336-323 före vår tideräkning, förde den grekiska civilisationen österut. Städer längs handelsvägen som Merv, Bactra, Taxila m.fl. blev Grekiska kolonier. Den Indiska provinsen i nordväst, Gandhara, hade varit en Persisk utpost innan grekerna kom. Här uppstod den Grekisk-Baktriska kulturen på 200-talet före vår tideräkning.

Kulturflödet gick dock åt båda hållen, grekerna tog över bruket av stridelefanter och hel del av det spekulativa indiska tänkandet. Grekiska filosofer som Anaxarchus och Pyrrho, som hade följe med Alexander blandade sig med de Indiska tänkarna. Även de äldre Pythagoristerna kan ha influerats av Indiska idéer som vegetarianism, samägda kommunala egendomar och själavandring.

Kung Asoka gör något som motsvarar kejsar Konstantins aktioner femhundra år senare när han tar till sig Buddhismen, han låter den flöda genom sitt rike för att den har en enade funktion likaväl som den har ett fredsbudskap och Asoka gör det med en frenesi som tilllkommer en nyomvänd.

Av döma av de inskriptioner som återfinns från Afghanistan till södra Indien så ser vi att Asoka slkte att sprida sin övertygelse utanför sina gränser genom att skicka missionärer i alla riktningar från sitt rike, kanske sökte han segra genom Dhamma. 

Vid den här tiden hade Buddhas visdomsord kodifierats till ett antal s.k. "sutras" som spriddes av ett antal rivaliserande sekter.

Två funderingar:

aBraham - Brahmâ?

Pharisee - Parsee?

Källor:

Symposium on “ The Sanskrit and Buddhist Sources of the New Testament" Klavreström, Sweden 9/11 2003
Z. P. Thundy, Buddha and Christ: Nativity Stories and Indian Traditions
L. Adelskogh, Jesus in Comparative Light
E. R. Gruber, H. Kersten,The Original Jesus (Element Books, 1995)
J. Duncan M. Derrett, The Bible and the Buddhists (Sardini 2000)
N. S. Chandramoul, Did Buddhism influence early Christianity? (The Times of India May 1, 1997)

Se mer på:

Jesusparallellerna av Roger Viklund

Rådet i Nicaea

Detta första kyrkoråd skulle ha ägt rum i Ankyra, men på order av den före detta hedningen kejsaren Konstantin som bodde i Nicaea så ändrade man plats så att kejsaren själv kunde kontrollera utgången av mötet. Mötet ägde rum mellan den nittonde juni och den tjugofemte augusti. Kejsar Konstantin kallade alla kyrkoledare för att man skulle komma till någon form av samstämmighet över historien om Jesus och vilken status den kultens grundfigur skulle ha, vilket tyder på att ingen egentligen visste historia och status innan mötet.

Antalet deltagande biskopar är inte känt, en traditionell siffra är 318, som Athanasius från
Alexandria säger, men det kan lika gärna var en symbolisk siffra som anger antalet tjänare hos Abraham. Vi tror oss dock veta att det var runt 300.

Enligt den nya katolska encyklopedin som kom nästan alla från den östra halvan av riket, mer än hundra från mindre Asien, runt trettio från Syrien och mindre än tjugo från Palestina och Egypten.

Konstantin såg de religiösa frågorna anbart från politisk synvinkel och såg rådet som en möjlighet att säkra en långvarig fred mer än att lösa teologiska tvistefrågor. Konstantin hade redan antagit Sol Invictus, Mithra, den oövervinnelige solguden, som statsreligion så om Jesus kunde bli förklarad som gudom skulle han bli lättare att jämföra med solguden.

De olika mötesdeltagarnas falanger kom i konflikt över huruvida Jesus skulle vara en gudom eller inte så det blev Konstantin som slutligen fick ta ett beslutet, ett beslut han rent teologiskt var inkompetent att göra eftersom han gärna tog religiösa beslut på otillräckliga grunder. För Konstantin var det inte viktigt om en människa kan bli gudom, han gjorde sin far, Konstantius, till gud efter hans död och hade förväntat sig samma ära själv efter sin bortgång.

Konstantin beslöt att göra Jesus till gudom och krävde att deltagarna skulle skriva under för att visa att de accepterade den nya trosläran, kallad den Nicenska trosbekännelsen. Denna bekännelse är den första dogmatiska definitionen av kyrkan och har varit dess ryggrad sedan dess. Denna trosbekännelse definierade relationen mellan Jesus och fadern i gudomligheten som "homoousion tot patri" eller att vara en med fadern, något som skulle utesluta Arianismen.

Eusebius från Caesareas skrifter gör det klart att det var kejsaren själv som föreslog denna term. Delegaterna som antog trosbekännelsen inviterades att stanna kvar i Nicaea som Konstantins gäster för att fira hans tjugoårsjubileum som regent medan de som inte antog trosbekännelsen skulle landsförvisas.

Efterverkningarna av den Nicenska trosbekännelsen var omätliga enligt Ian Wilson: "Att bara räkna upp de sätt på vilket man förvanskade originalkonceptet till den kristne Jesus och hans påstådda läror genom Konstantins handlingar och konsekvenserna av rådet i Nicaea skulle ta upp en hel bibel i sig självt."'

Rom blev nu officiellt centrum för den kristna ortodoxa läran, treenigheten blev en accepterad doktrin och avvikelser från den läran var nu inte längre bara en annan åsikt utan en hädisk akt man kunde straffas för. Det fanns exempel på tidigare fall av kompromisser men efter Konstantins påbud så fann de kristna sig nu, med en nyfunnen frihet och länken till kejsar Konstantin, villiga till vilka kompromisser som helst för att behålla sin nyvunna position i samhället. Den delade statsreligionen verkade inte påverka de kristna i särskilt hög grad, trots att Mithras, solguden var den som stod högst i rang.

År 321 utsåg Konstantin söndag till solgudens dag, vilket innebar att alla affärer, domstolar och arbetsplatser skulle hållas stängda till solgudens ära. De kristna skiftade snabbt helig dag från lördag till söndag för att hålla sig väl med kejsaren.

Kristendomen av idag vilar inte på sabbaten och knystar inte ett ord om den ändrade heliga vilodagen som firades för att fira solguden, Sol Invictus, Mithras.

Förr firade de kristna Jesus födelsedag den 6/1, men eftersom Mithraismen, Sol Invictus, solgudskulten, hade sin guds officiella födelsedag den 25/12, på midvintersolståndet, så ändrade de kristna även på det datumet för att inte förarga Konstantin. Efter det blev strålkransen som krönte solgudens huvud konverterat till den kristna varianten, glorian.

Efter att ha gett bort originalet till sin tro har den kristna doktrinen, som den förkunnades av Rom, bara blivit en förlängning av Mithras, Sol Invictus, solguden och kunde därför blomstra oantastad under solgudens gudomliga romerska parasoll av tolerans. Den kristendom vi känner idag är därför mer släkt med den hedniska soldyrkarkult än det den var från början, ett utskott av esséenernas lära.

Den förvrängda trosformel som skapades i Nicaea la grunden för den klassiska treenighetsläran inom den moderna kristendomens teologi, vilket innebar att man därmed spritt solguden Mithras ritualer, bildidéer och budskap över hela jorden, skrudade i kristna fårakläder. Så därför, ta dig en titt på din lokala kyrka och se om du inte hittar de typiska tecknen för Sol Invictus, Mithras, strålglansen kring huvudet på de gudomliga och solen som symboliserar Sol Invictus, solguden Mithras, kults heliga tempel.

Om du själv vill läsa vidare om hur de kristna kohandlade till sig från sin ursprungstro på ett budskap från den mytiske judiske revolutionären och rabbinen Jesus till gudomen Jesus för att sen göra honom till en avbild av den romerska statsreligionens solgud Mithras, Sol Invictus, så finns följande böcker, på engelska, att tillgå:

The Encyclopedia of Religion. (Macmillan 1987).
New Catholic Encyclopedia. (Mc-Graw Hill 1979).
Constantine and the Conversion of Europe. Penguin Books, A.H.M.
Jones. The Early Christian Church. P.G. Davis.
Jesus: The Evidence. (Pan Books), Ian Wilson.
The Messianic Legacy. (Corgi 1986), M. Baigent, R. Leigh & H.
Lincoln.
The origins of the Mythraic mysteries. David Ulansey, (Oxford University Press, 1991)

Pontius Pilatus i historien:

Ickekristna författare har en del att säga om Pilatus, t.ex. Tacitus, Filon, Josefus nämner bara inte hans namn utan även detaljer som rör hans person och hans styre. I et brev från Agrippa den förste som citeras av Filon döms Pilatus ut på ett tämligen hårt sätt. Brevet pratar om gränslösa grymheter, stolthet, girighet, förolämpningar, avrättningar utan föregående rättegång och grymheter bortom allt förstånd.

Pilatus okänsliga politik skapade konflikter med judarna och de förolämpades ständigt av hans statyer som judarna ansåg var avgudadyrkan. Judarna motsatte sig intåget i Jerusalem där soldater bar baner med kejsarens portätt på och utplaceringen av sköldar med kejsarens namn på inne i Herodes palats. Judarna klagade slutligen hos kejsaren Tiberius och fick till stånd ett borttagande av dessa bilder och namn.

Pilatus användande av tempelpengar till att bygga en viadukt skapade och konflikter och dåliga relationer till judarna. Slutligen, efter att brutalt ha slaktat Samarianerna, sändes Pilatus tillbaka till Rom av Vitellius, sändebudet i Syrien, för att stå till svaras för sitt beteende.

Det här är alltså den person kristendomen vill vi ska tro var den som ville frige Jesus, som de vill vi ska tro tvådde sina händer för att befria sig från ansvaret för hans avrättning. Pilatus korsfäste och avrättade tusentals judar utan minsta eftertanke, varför skulle han känna minsta tvekan i att spika upp ytterligare judisk revolutionär rabbin?

De hellenistiska kristna skyller avrättning av Jesus på judarna, vilket förskjuter perspektivet på den här historien, om vi lägger på lite historisk verklighet skulle vi få:

Jesus avrättades på beslut av den romerska administrationen, ett beslut som stöddes av den romerskt utsedde översteprästen och hans romerska medlöpare Sadducéerna i en romersk offensiv.

Han avrättades av romerska vakter på romerskt sätt. Varför skulle en romerskt prefekt som Pilatus känna sig hotad av en obetydlig Galilé?

Det kan skrivas en del om den märkliga personligheten hos Tiberius Caesar. Det nya testamentet historia är dock mest inne på hans väg till makten. Under Tiberius styre, en av de mest manipulativa kejsare som funnits, så tog Lucius Aelius Sejanus, prefekt över det
Pretoriska gardet, sig för med att spä på Tiberius misstänksamhet och paranoida tankar så att kejsaren isolerade sig i Jupitervillan på Capri för att aldrig mer bestiga fastlandet igen.

Tiberius fortsatte att styra från Capri men i praktiken var det den makthungrige Sejanus som styrd romarriket. All tillgång till kejsaren och all korrespondens gick via Sejanus. Sejanus utnämningar, förmodligen bara godkända i förbifarten av Tiberius, gick till Sejanus giriga och korrupta kamrater. En av dessa kamratutnämningar var just den femte prefekten av Judéen, Samaria och Idumea, Pontius Pilatus.

Som son i en ryttarfamilj hade Pontius Pilatus den sedvanliga träningen i diplomati och militarism som tillföll den romerska aristokratin. Pontius är ett klannamn av Samnitiskt ursprung och Pilatus kommer av pilum, spjut. Pilatus höll troligen en del mindre poster under Tiberius styre och hans utnämning till prefekt år 26 betyder att han hade en nära relation med Sejanus.

Pilatus karaktär passar bra in på de korrupta underhuggare som ofta var Sejanus vänner. Pilatus var gift med Claudia Procula, dotterdotter till kejsare Augustus och oäkta barn till Tiberius tredje fru Claudia. Detta giftermål säger att Pilatus var nära det romerska hovet. Han var dock inget vidare diplomatmaterial, han var arrogant, stolt, hetlevrad grym och obstinat.

Vi kan anta att giftermålet var arrangerat av Sejanus och att utnämningen till prefekt kom genom hans äktenskap med den känsliga och sofistikerade prinsessan Claudia. Fruarna till romerska diplomater fick normalt inte följa sina män till deras arbetsort, det ansågs vara mer lämpligt för dem att leva i den komfort och det sociala liv som Rom erbjöd istället för att uppleva umbäranden i provinserna. Nu vet vi att Claudia följde med Pilatus till Judéen, vilket indikerar att hennes styvfar gav henne tillåtelse till det, något som också säger att hon troligen älskade sin Pilatus. Pilatus och Jesus skulle ha varit jämngamla när han kom till Judéen på senhösten år 26.

Pilatus första impopulära steg var att marschera in i Jerusalem med kejsarens bild på standaren.

De romerska standaren var religiösa ikoner, i det här fallet den romerska kulten. Romarna offrade till standaren både som förberedelse till krig och som segergest, en sedvana som nämns med viss fientlighet i dödshavsrullarna.

Pilatus gjorde i och med detta intåg ett avsteg från det Augustus bestämt, att ge Jerusalem immunitet från dessa "avgudabilder". Pilatus satte till och med upp sina avbildningar av kejsaren på väggen av fortet Antonia, mot templet. Vi vet inte om det var en avsiktlig provokation eller om Pilatus bara var ovetande om avtalet mellan Augustus och judarna.

Det faktum att han genomförde detta nattetid ger en indikation om att han var medveten om vilka komplikationer det kunde medföra. Vad han kanske inte räknade med var vilken reaktion de gav bland judarna. De lärda debatterar huruvida Pilatus var anti-judisk eller inte, Filon säger dock att Sejanus var det och att Pilatus troligen bara följde sin chefs exempel.

Vi kan finna det svårt att tro att en man som var känd för sin grymhet, sina provokationer och sina många rättegångslösa avrättningar skulle beskrivas som något annat än grym och despotisk. När han drog sig tillbaka till sitt högkvarter i Caesarea hade Pilatus gett order om att man skulle ha beredda trupper som skulle döda alla judar som försökte storma fortet för att ta bort kejsarbilderna.

Istället marscherade 7000 judar till Caesarea och strejkade utanför hans residens.Pilatus vägrade prata med deras delegation och strejken håll på en vecka. Lätt nervös gick Pilatus med på en diskussion med dem på torget. Där förberedde han sina trupper för att slakta folkmassan men då alla judarna föll på knä och visade att de hellre dog än att lida av åsynen av kejsarbilderna vid templet backade Pilatus och tog bort kejsarbilderna. Den första provokationen slutade med ett nederlag för Pilatus och det nederlaget satte troligen sin prägel på hans fortsatta hanterande av judarna. 

Josef Caiafas utsågs till överstepräst av prokuratorn Valerius Gratus år 18. Caiafas innehöll den posten till år 36, när Pilatus återkallades, samtidigt som Sejanus föll i onåd och åtalades.

Överstepräster kom och gick och det var ovanligt att någon satt på den posten mer än tre år. Troligen hade Caiafas skaffat sig ett gott förhållande till Valerius Gratus, Pilatus föregångare, som själv gjorde elva år i Judéen istället för de normala tre. Vi får anta att de långa ämbetstiderna för Gratus, Pilatus och Caiafas sammanföll med Sejanus karriär.

Judéen ansågs troligen inte som en återvändsgränd i karriären, även om omgivningarna inte var de bästa så var chansen till att tjäna pengar genom mutor och korruption ganska goda.

Caiafas var romarnas man i templet, med sin tillgång till den judiska skattkistan och som ledare för Sadducéerna och för all handel och de företag som omgav tempelverksamheten, försäljning av offerdjur, pengaväxling, skatterna från judar över hela romarriket och inkomsten från alla de utskott från tempelföretagen var han er perfekt man att fylla på Sejanus egen skattkista så väl som sin egen och Pilatus.

Pilatus senare historia är dold i ett mysterium, Josefus berättar om ett blodigt sammanstötande med Samarianerna, troligen i en dispyt över viaduktbygget för tempelpengar där Pilatus trupper slaktade flera hundra judar. Ett klagomål insändes därefter till Vitellius, guvernören i Syrien och Pilatus närmste överordnade, som genast avsatte Pilatus och skickade honom till Rom för att stå till svars för sitt uppträdande. Hur Pilatus slutade sitt liv råder tvetydighet om, kyrkofadern Eusebius skrev att Pilatus sändes i exil till staden Vienne i Gallien och slutade sitt liv där.

Finns det belägg för att kalla Jesus en historisk person?

Finns det belägg för en historisk Jesus som evangelierna beskriver honom?

Kristendomen försöker sälja idén att evangelierna skulle vara historiskt korrekta dokument och att den Jesus de beskriver skulle ha levt i verkligheten. Därför ska vi ställa oss frågan: Är verkligen evangelierna korrekta ur det historiska perspektivet? Finns det anledning att tro att Jesus verkligen existerat som de säger?

Det finns gott om "historiska fakta" i både GT och NT som inte är historiska fakta, något som kan ses i ljuset av den senaste utvecklingen runt GT. Arkeologerna har numera effektivt avfärdat Abraham, Moses och uttåget ur Egypten och t.o.m. staten Israel säger öppet att man inte kan se GT som ett korrekt historiskt dokument. Men kan vi därför även avfärda evangelierna och deras Jesus som varande endast skönlitterära religiösa fyrverkerier? Låt oss syna de problem som finns i dem för att utröna hur sanningsenliga dessa påstådda ögonvittnesmål egentligen är.

Det absolut första vi ska veta är att Bibelns fyra evangelier inte är samtida med den Jesus de berättar om.

Markus antas vara det äldsta av dessa evangelier och brukar dateras till strax efter år 70, d.v.s. ha tillkommit runt fyrtio år efter de händelser det sägs beskriva. Men först Polykarpos använder sig av något evangelium och han kan ha skrivit så sent som år 135. Först på 150-talet förekommer rena citat ur evangelierna hos Justinus. Och inte förrän på 180-talet påstås att de personer som nu kopplas samman med evangelierna har skrivit dem. Det betyder att evangelierna kan ha tillkommit först en bra bit in på 100-talet. Ett enda textfragment brukar dateras till mellan år 125 och 150 och inget annat går med säkerhet att datera till före 200 vår tideräkning.

Sen ställer vi oss frågan: Hur pålitlig kan någon vara som beskriver eller återger något som hände för fyrtio år sen? Om du själv har åldern för det, kan du exakt återge en konversation eller en händelse så långt tillbaka utan att lägga till och dra ifrån något där minnet sviker? Jag träffar dagligen folk som inte minns vad som sades för en vecka sen, än mindre ett år sen. Om det är så, hur pålitligt är då minnet av en händelse som inträffade för fyrtio år sen? Vi kan anta, även om vi köper att fyrtioårsteorin stämmer, att man har lagt till och dragit ifrån en hel del bara på den korta tiden.

Hur säker kan man vara på att evangelierna skulle bära på någon sanning om man har detta i åtanke? Hur kan vi ens tro att något som sägs i evangelierna ska kunna representerar någon sanning alls?

Efter år 70 fanns inte många kvar i livet som faktiskt kunde erinra sig vad som hade hänt för fyrtio år sen, något som kan vara en orsak till varför inget skrevs tidigare. För hur kan någon motbevisa en text som sägs beskriva något där inga vittnen längre finns i livet? Om det inte vore för de samtida historikernas texter och krönikor skulle varenda liten myt från den tiden kunna passera som sanning, för vem skulle kunna motbevisa de mest fantastiska påståenden utan några motsägande vittnen?

Om evangelierna skrevs först efter år 100, måste alla som kunnat vara vittnen till de påstådda händelserna i evangelierna var döda. Och vem skulle då kunna ställa sig upp och säga: "Du, så där var det ju inte!"

Faktum är att vi inte alls vet något om vem som skrev dessa evangelier eftersom ingen av dem signerade "sina" verk. Vilka var de? Hur vet vi att de var en del av, eller ens ögonvittnen till, de påstådda händelserna i evangelierna? Hur ska vi kunna veta att de ens var ärliga? Vi har ingen aning men vi har en hållpunkt: Irenaeus, biskop av Lyon, är på 180-talet den första som associerar Markus, Matteus, Lukas och Johannes med dessa böcker, det är alltså hundrafemtio år efter de händelserna i Jesus påstådda liv.

Det finns ingen säker källa till kunskap om vem som skrev dessa fyra evangelier. Det finns ingen samtida historisk källa som verifierar det de säger. Om vi inte känner till författarna eller får deras påståenden bekräftade, hur kan vi då ens påstå att de är pålitliga?

Ett problem till är att vi faktiskt inte vet om den som skrev Markusevangeliet någonsin tänkte sig det som ett historiskt dokument. Vi ser att det finns gott om lån från andra myter och texter i Markus så för allt vi vet kan evangeliet lika gärna vara tänkt som ännu en skönlitterär skrift. Om det är så, vad är det som får någon att tro att något hos Markus skulle vara sant? Eftersom de övriga evangelisterna både skriver av och utvecklar Markus, vad är det som talar för att något de säger skulle vara sant? Om det inte finns bevis för att den som skrev Markus verkligen ämnade sin skrift som ett historiskt korrekt dokument så får vi ställa oss högst tvivlande till påståendet att det är en korrekt historia som serveras i något av evangelierna.

Sen kommer problemet med de samtida historikerna, de bekräftar, som jag sa, inget av det som står i evangelierna om Jesus. Det fanns gott om historiker i medelhavsområdet som var samtida med Bibelns Jesus, runt fyrtio stycken, och ingen av dem har någonsin hört talas om den kristna Jesus. De mest prominenta av dessa torde vara Filon av Alexandria och Justus av Tiberia. Ingen av dessa båda nämner vare sig Jesus eller lärjungar.

Jesus sägs ha utfört mängder av mirakler, så hur kunde de samtida historikerna ha undgått att höra något alls om detta? Det verkar som om ingen utanför den lilla gruppen av lärjungar märkt något alls av Jesu existens. Jag undrar hur det kommer sig? Det verkar minst sagt mycket märkligt. Lika märkligt som att många mirakel har sina rötter i antingen GT eller någon av de många mirakelmansmyter, typ Asklepiosmyten, som berättades före Jesu tid.

I Matteus 27:52-53 berättas hur de döda kom ut ur sina gravar och visade sig för många. Hur kommer det sig att ingen historiker någonsin noterat detta? Det måste ha varit en enorm händelse som skulle ha spritts vida kring, om den verkligen hänt. Ett sådant fantastiskt mirakel kan bara inte ha undgått någon historiker och krönikör. Så varför säger ingen annan något om det? Det finns inte beskrivet ens i något av de andra evangelierna. Missade de andra apostlarna helt att de döda vandrade omkring på gatorna?

I Apostlagärningar ser vi hur svårt apostlarna har att övertyga de människor som borde ha "bevittnat" dessa döda människors återuppståndelse, om att Jesus skulle ha återuppstått. Varför var det nu helt plötsligt så svårt om Matteus inte ljuger? Om halva släkten återuppstått strax innan, fanns det väl ingen anledning att tvivla på Jesu återuppståndelse? Men ändock nämner inte Apostlagärningar ett ord om detta, varför? Det här borde ju ha varit ett starkt argument om något? Likväl har den som skriver Lukasevangeliet ingen aning om händelsen och som han ser det har ingen annan av apostlarna haft det heller. Lukas verkar för övrigt hämta mycket av sin information från Josefus då det finns paralleller mellan deras texter som rimligtvis inte kan förklaras på annat sätt.

Nu kan den insatte säga att eftersom ett flertal element återfinns i fler än ett evangelium borde vi räkna det som någon form av sanning. Är det så? Nej! Det påvisar bara ytterligare ett problem, att evangelisterna kopierar varandra. Matteus innehåller ca 90 % av Markus och är, för det mesta, en ren avskrivning av Markus. Om du satt som lärare och rättade prov och ser att en elevs prov är till 90% likadant som en annans, vad skulle du då tro? Att det var ren slump?

Matteus ser ut att ha kopierat Markus men ändrat på de ställen han ansåg det nödvändigt med tillägg som födelsehistorien och bergspredikan. Matteus repeterar bara vad Markus säger, han konfirmerar det inte. Matteus korrigerar också en del felaktigheter i Markus rörande judiska seder.

Som det ser ut hade både Matteus och Lukas en kopia av Markus framför sig när de skrev sina verk. De håller med Markus på en hel del ställen men att bara hålla med är inte att konfirmera att något verkligen är sant. När vi väl kommer till de bitar som inte finns med i Markus, som födelsen och framträdandet efter återuppståndelsen finns det längre ingen överensstämmelse mellan Matteus och Lukas.

Julevangeliet i Matteus och det i Lukas är, som vi ska se, olika på mycket markanta sätt. Johannes skiljer sig än mer från synoptikerna ända fram till passionshistorien. Efter det stämmer det något bättre med Markus och använder t.o.m. en del av Markus formatering, vilket fått många att tro att Johannes använder Markus som aktuell källa. Vad vi har som källor till kunskap är alltså skrifter som kopierar varandra och faktiskt direkt motsäger varandra där de inte kopierar. Det här gör inte saken ljus för dem som hävdar att evangelierna är tillförlitliga dokument. Snarare bevisar det motsatsen.

Lukas 2:1 "Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas."

Skattskrivningen, som den finns noterad av historiker, var lokal för Judéen och omfattade inte Galiléen som var självstyrande. Alltså finns det anledning att tro att den här historien inte sann.

Lukas 2:8 "I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord."

Talmud säger att man tog in fåren över perioden början av november till slutet av Mars. När höstregnen väl började falla var det inget väder att ha djur ute i, vilket man heller inte hade.

Matteus 2:1 "När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem."

Lukas nämner inga vise män alls. Är det egentligen bara en hänvisning till att ursprunget för att myten om världsfrälsaren kommer från Zarathustra?

Matteus 2:16 "När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen, blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han hade fått genom att utfråga de vise männen."

Ingen samtida historiker känner till dessa barnamord och det gör inte Lukas heller. Vi kan anta att Matteus anspelar på Moseshistoriens förvarnade kung så det är därför ingen historisk händelse som beskrivs här utan ett mytiskt tillägg utan historisk förankring. Den förvarnade kungen återfinns också i historien om Krishna, där kung Kamsa är den som jagar barn.

Matteus 2:14 "Då stod han (Josef) upp och tog barnet och dess moder med sig om natten, och drog bort till Egypten."

Lukas känner inte till det här alls. Enligt honom åker de bara hem till Nasaret, utan att ta omvägen över Egypten. (Matteus nämner inget om Nasaret utan verkar ta för givet att de faktiskt bodde i Betlehem.)

Matteus 2:15 "Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: "Ut ur Egypten kallade jag min son."

Hosea 11:1: "När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son." Som vi ser innehåller Hosea denna fras men avslöjar också att den handlar om Israel.

Matteus 2:13. "Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.»

Lukas nämner inget om denna ängel.

Sen krockar dessa två evangelister på allvar både med varandra och rent historiskt i ämnet Herodes och Quirinus.

Herodes dog år fyra före vår tideräkning, Quirinius tillträdde som ståthållare i Syrien är sex vår tideräkning.

Herodes kan alltså inte ha mördat barn samtidigt som Quirinus var ståthållare i Syrien. Det gör det här problemet olösligt och bevisar att födelsen inte kan verifieras på något vis via dessa två evangelister p.g.a. de interna motsägelserna. Det finns heller inga samtida historiker som bekräftar evangeliehistoriernas utsagor om denna "historiska händelse".

Flera problem dyker upp när vi jämför evangelier: Matteus 1:16 säger att Jakob var Josefs far. Lukas 3:23 säger att Eli var Josefs far. Vem kan man lita på?

Lukas säger att Jesus träffade sina lärjungar vid påsk och gav dem order att inte lämna Jerusalem förrän pingst. Apostlagärningarna fortsätter historien och säger att de stannade i Jerusalem. Matteus hävdar däremot att de begav sig till Galiléen. Vem kan man lita på?

Apostlagärningar säger att Judas köpte en åker för blodspengarna och föll död ner där. Matteus säger att Judas kastade pengarna i templet och gick bort och hängde sig. Vem kan man lita på?

Lukas säger att Maria och Josef gjorde en resa från Nasaret till Betlehem i samband med Jesu födelse. Skattskrivningen kan nu inte vara orsaken till den resan eftersom den inte omfattade Galiléen och dessutom skjuter den antingen Lukas eller Matteus i sank p.g.a. misstaget med Herodes och Quirinius.

Matteus säger inget om någon skattskrivning. Matteus säger att familjen flydde till Egypten för att de fruktade Herodes.

Enligt Lukas åkte de bara hem, utan att ta en omväg via Egypten. Hur kunde Lukas missa det? Eller är det bara Matteus som försöker få, vad han tror är, en profetia från GT att stämma in?

Det synes vara så att Matteus faktiskt inte har en aning om att familjen kom från Nasaret från början vilket gör hela frågan om härkomst till en konflikt i skrifterna.

Var kom familjen egentligen ifrån och var tog de vägen efter födelsen? Motsägelserna gör att det inte går att fastställa. Vi kan bara fastställa att de inte är överens vare sig med varandra eller med historien.

Ytterligare ett problem med evangelierna är deras osannolikhet. Vi får helt enkelt använda sunda förnuftet för att avgöra vad i dem som kan vara sannolikt eller inte.

Om en tidning säger att Göran Persson varit på statsbesök på Jupiter, skulle du tro det? Troligen inte. Om tidningen istället säger Finland tror du då det? Troligen. Vari ligger skillnaden som gör att du väljer att tro på den ena historien men inte den andra? Jag säger sannolikhet. Så fort något inte verkar sannolikt tvivlar vi. Finland verkar sannolikt men inte Jupiter.

I Johannes 8: 52-53 finner vi en konversation mellan Jesus och judarna. Konversationen flödar fram och åter. Hur kunde han kommunicera med en folksamling? "Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.' 53. Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?»"

Tänk dig själv en folkmassa som ger ett sådant svar unisont; är det sannolikt? Man kan tänka sig att den som skrev detta använde det som ett litterärt verktyg för att beskriva den judiska tanken i en konversation med den kristna. Men en aktuell verklig konversation? Osannolikt, det för mer tanken till "Life of Brian" och den konversation Brian där har med en folkmassa, en scen som klargör exakt vad jag talar om.

Låter det sannolikt att de döda lämnar sina gravar och vandrar omkring? Är det sannolikt att demoner tar plats i en flock med grisar så att de begår kollektivt självmord? Snarare är det här med grisarna en metafor för vad man önskar att en romersk soldattrupp kända som vildsvinen skulle råka ut för.

Låter det sannolikt att gå på vatten? Att stilla stormar? Att väcka någon från de döda? Att återuppstå efter döden?

Fråga: Ska vi avfärda evangelierna bara för att de hävdar att osannolika mirakler ägt rum?

Självklart inte, om dessa mirakler är väldokumenterade i andra källor än bara trosskrifter och om författarna är välkända och pålitliga män som varit ögonvittnen till allt och om dessa pålitliga män gav vittnesmål som någorlunda stämde överens kan vi givetvis ge dem en chans. Om så var, skulle vi faktiskt kunna överväga att kanske tro på dem. Men när vi ser att skrifterna är av okända författare som hävdar att osannolika händelser skett utan att ha någon grund i andra skrifter, då finns inget annat alternativ än höggradigt tvivel.

Vidare har vi ingen aning om vilka ändringar som gjorts i texterna. Dessa fyra evangelier fick tydligen ingen spridning förrän minst hundra år efter det de händelser de sägs beskriva. De cirkulerade troligen i små grupper av troende och vilka tillägg och förändringar har inte gjorts där? Vi har ingen aning, vi vet inte om det ens gjordes några försök att hålla dem oförändrade men vi har anledning att tro att det gjorts systematiska förändringar i dem genom åren.

Matteus ser ut ha skrivit om Markus efter sitt eget huvud. (Av Markus' 661 verser återfinns 606 hos Matteus, men där infogade i ca 500 verser av de totalt ca 1168. Ca 350 av Markus' verser förekommer hos Lukas i ca 380 av de 1151 verserna.) En del skulle förmodligen säga att Gud sa åt honom att göra det men hur vet vi att det var så? Hur vet vi att inte andra personer ändrade som de ville i dessa skrifter? Originalen är försvunna så vi vet inte med någon säkerhet att någon av de versioner som kyrkan framvisar nu är korrekta ens i någon aspekt.

Vad hände egentligen? Evangelierna är skrivna i efterskott av helt okända författare med okända källor. De står i konflikt med den kända historien, de motsäger varandra och de framför ofta helt osannolika händelser som inte bekräftas i den samtida historiebeskrivningen. Vi har ingen aning om vad som egentligen hände så kan du förstå att jag tvivlar på deras sanningshalt?

Du kan nu ställa frågan hur jag ska förklara den massiva rörelse som uppstod i den palestinska kyrkan om inte evangelierna är sanna. Historien är även här kusligt tyst om att Jerusalem skulle ha uppfyllts av den kristna doktrinen. Visserligen kan du läsa om det i Apostlagärningar men den boken lider av samma problem som evangelierna, den står nämligen också i konflikt med den skrivna historien.

Av det jag skrivit hittills framkommer att varken evangelierna eller Apostlagärningar är pålitliga som historiska dokument. Vad vet vi egentligen om Jesus och den tidiga kyrkan? Allt vi har är olika skrifter, som t.ex. den förlorade källan Q (Quelle, av tyskans källa, en förmodad samling talesätt som kan ha cirkulerat i religiösa kretsar runt hundratalet) och Tomas evangelium som räknas till talesättskällorna. De innehåller talesätt som tillskrivs Jesus men i övrigt inte berättar något om den aktuella "personen".

Det finns heller inget i dessa böcker som säger något om en kroppslig återuppståndelse eller en frälsares försonade död. De är bara visa ord som lika gärna kan komma från varierande samlingar av visdomsord. Vi vet från Paulus skrifter att han talar om en Jesus i andevärlden och att han inte ger oss några indikationer på en Jesus som vandrat på jorden. Paulus kristendom följde väl traditionen från de grekiska mysteriereligionerna där en ande sägs bringa frälsning. Även om vi antar att Paulus - trots hans skrifters utformning - skulle tala om en jordisk Jesus är hans beskrivning av återuppståndelsen en andlig sådan. Se Första Korintierbrevet 15:35-49.

Paulus rörelse gör inget för att stödja tron på en bokstavlig kroppslig återuppståndelse. Paulus pratar helt enkelt inte om samma Jesus som evangelierna, Paulus Jesus blir upphängd på en påle av andeväsen, arkonter, och är enligt Paulus aldrig en människa utan ett kosmiskt väsen.

Sen har vi de stackars gnostikerna, av vilka Paulus mest troligt var en. Tyvärr inledde de kristna som kom till den religiösa makten i Rom en fullkomlig hetsjakt på gnostiker och deras skrifter så det som har överlevt är knapphändigt och vi vet, förutom det Nag Hammadi-biblioteket ger oss, lite om deras lära.

Gnostikerna trodde inte alls på den kristna återuppståndelsen i köttet utan var helt på det klara med att en återuppståndelse måste vara andlig.

Gnostikerna såg den fysiska kroppen som ond och den Jesus de hyllade verkar ha haft en kropp helt annorlunda den mänskliga. Deras Jesus var anden som kom för att ge oss kunskap och inte för att dö för att gottgöra våra synder. Gnostikerna hade ingen uppfattning om någon kroppslig återuppståndelse.

Från de apostlar i Jerusalem som Paulus refererar till, en Petrus, en Jakob och en Johannes, finns inga överlevande dokument. Paulus säger att de följde judisk lag men gör inga försöka att relatera dem till en påstådd nyligen uppstånden Jesus. Ingenstans i de samtida texterna hittar vi något om en grupp som predikar om en levande Jesus som dött och återuppstått.
Det finns inga texter från perioden 30-70 vt som ens nämner existensen av en sådan lära i Jerusalem, det finns alltså inget behov av att förklara en svallvåg av kristna som predikade om läran om återuppståndelsen i Jerusalem.

Om den svallvågen av predikande kristna nu var en realitet, var är de historiska bevisen för den?

Det är först efter år 70 detta förändras. Det är först efter den tidpunkten, mellan åren 70 och 135, vi kan anta att Markus skrevs och de första omnämningarna om en korsfästelse uppstår. Markus skriver om en Jesus som vandrade på jorden och korsfästes och sen försvann. Originalet till Markus slutar troligen med 16:8, att de förbluffade kvinnorna inte kan hitta hans kropp.

Den Jesus Markus talar om ska snart återvända men hade ännu inte kommit när de kristna evangelierna skrevs. Den här historien med återkomst har sina problem, det stod nämligen tidigt klart att Jesus inte skulle återvända med något kungarike inom Markus förmodade livstid.

Både i vers 24:3 och 24:27 i Matteusevangeliet har man översatt det grekiska ordet parousia till återkomst trots att det endast betyder ankomst. Det har man naturligtvis gjort för att man är av den uppfattningen att Jesus redan kommit en gång och nästa ankomst därför måste bli en återkomst. Man har alltså inte översatt ordet utan istället parafraserat det. Men faktum kvarstår: ingenstans i skrifterna står det att Kristus ska komma åter utan endast att han ska komma.

Gnostikerna hävdade att han inte kommit och att hans ankomst handlade om inre upplysning. Skrifterna stöder, som jag ser det, gnostikernas åsikt i det här fallet.

Markus har inget att säga om Jesu födelse eller de talesätt vi kan förmoda fanns i Q. Markus abrupta slut innehåller ingen återuppståndelse eller uppträdande efter denna. Den slutar med en tom grav och bestörta kvinnor, allt annat är senare tillägg. Markus ter sig som en fiktiv berättelse och det finns skäl, rent historiskt, att anta att det är en sådan också.

När Matteus väl uppdaterar Markus lägger han till berättelsen om uppståndelsen, vilket också den som skrev Lukas gör. Andra skrev andra revisioner som Evjoniternas och Nasoréenas evangelier. Sen skrevs också Johannes evangelium, ett evangelium som på flera ställen motsäger de tre s.k. synoptikerna. Alla dessa senare tillkomna skrifter verkar dock ignoreras av den största delen av de tidiga kristna skrifterna som generellt sett följer den Paulinska traditionen.

Evangelierna verkar från början har varit inskränkta till små grupper där de troligen skrevs om beroende på gruppens doktriner.

De flesta kristna i romarriket följde Paulus gnostiska läror om en kosmisk Jesus medan de kristna småsekterna hade sina evangelier som hade börjat skapa en bild av en levande Jesus som påstods ha levt i Palestina. Hur fick man dessa två läror att gå ihop till en? Hur kunde man leva i Rom och följa Paulus kosmiska Jesus medan andra sa att Jesus ska ha levat på jorden och haft tolv lärjungar?

Jag citerar ur Roger Viklunds kommande bok, "Den Jesus som aldrig har funnits": "Jag anser att Paulus var influerad av såväl gnostiska som esseiska strömningar. Hade Paulus inte fått en så stark ställning skulle han säkert ha uteslutits ur kanon. Faktum är att alla de tidiga kyrkofäderna verkar helt ovetande om Paulus och var inte alls påverkade av hans teologi. Fram till Irenaeus på 180-talet var det i stort sett endast gnostikerna som sysselsatte sig med hans skrifter. Men med Irenaeus inleddes en ny era och man iscensatte en kampanj där man gjorde om Paulus från gnostiker till bekämpare av all gnosticism. I detta ingick bland annat att förfalska Pastoralbreven, omtolka och troligen skriva om övriga brev."

Vid rådet i Nicaea år 325 bestämdes att Jesus skulle räknas som en gudom och man lade grunden för att han skulle kunna bli centralgestalten i Sol Invictuskulten, den romerska solgudskulten. Efter rådet jagades gnostikerna och deras skrifter hänsynslöst då de motsade den doktrin man ansåg skulle vara rådande, kristendomen ansåg sig inte ha inte råd med någon gren som motsade läran om en gudsson som vandrat på jorden.

Än idag förringas de gnostiska texter som upptäcks trots att de kanske ligger närmare sanningen om kristendomens grunder än vad någon text i Nya Testamentet gör.

Skedde den kroppsliga återuppståndelsen i verkligheten? Om vi tittar på de fem första böckerna i NT och ser dem för vad de faktiskt är, efterkonstruktioner, så finns det inga reella bevis för att det skulle ligga någon sanning alls i den historien. Den är inte sannolik, sunda förnuftet säger att man ska vara skeptisk mot allt som inte kan bevisas ordentligt och för det här finns det inga bevis alls så mitt avfärdande av hela historien om en historisk Jesus, som evangelierna ser honom, anser jag vara rättfärdigad.

Slutsatsen för min del är: Om man med begreppet historisk Jesus avser den Jesus evangelierna talar om, då har man ingen reell historisk bevisning att komma med och bör avstå från att använda uttrycket historisk om en person som oundvikligen, med tanke på de element som används i evangelierna, måste läggas under kategorin: Mytologisk karaktär.

Om man menar någon annan Jesus än den Jesus vi möter i evangelierna med historisk Jesus då bör man säga det öppet och dessutom lägga fram någon form av faktisk bevisning för denne Jesus. Den Jesus vi möter i evangelierna är nämligen en osannolik kreation, därför kan han heller knappast ha existerat i verkligheten.

Den Jesus som jag anser ligger närmast den kristna myten berättar Josefus om i sin "De judiska krigen". "Det fanns en Jesus, son av Ananus, som, fyra år innan kriget bröt ut, i templet plötsligt började skrika "En röst från öst, en röst från väst, en röst från de fyra vindarna, en röst mot Jerusalem och det heliga huset, en röst mot alla brudar och brudgummar, en röst mot hela detta folk". Hans rop om detta fortsatte dag och natt på staden gator. Han blev för detta slagen men bad inte med ett ord om nåd till de som slog och plågade honom utan han fortsatte bara sitt ödesdigra ropande.

De styrande trodde han slagits gudomlig vrede och förde honom till den romerske prokuratorn, Albinus. Albinus lät prygla Jesus, son av Ananus, till dess hans ben syntes genom köttet och blodet men ändå bad han inte om nåd eller grät utan sa bara med sorgsen stämma vid varje piskrapp: "Ve, ve Jerusalem!" När sen Albinus frågade vem han var och varför han sa dessa ord svarade Jesus inte utan fortsatte sin melankoliska visa. Albinus ansåg att han var galen och avfärdade honom. Mellan tiden för detta fram till kriget bröt ut gick inte Jesus nära några medborgare men fortsatte sin klagan "Ve, ve Jerusalem!" Han sa inget ont till de som slog honom, ej heller något gott till de som gav honom mat, hans enda ord var "Ve, ve Jerusalem!" Hans rop hördes högst på festivaler och han fortsatte att framföra det i sju år och fem månader utan att bli hes eller tröttna. När ropet slutligen tystnade gick han, under belägringen, omkring på en mur och ropade "Ve, ve denna stad igen, ve dess folk och det heliga huset." När han lade till "Ve, ve mig själv också!" kom en sten från de romerska katapulterna och träffade honom så illa att han dog, men även med sina sista andetag fortsatte han sin klagovisa."

Personligen drar jag slutsatsen att evangeliernas Jesus är ett resultat av kristendomen, inte upphovet till den. Vad sanningen bakom den kristna Jesusmyten är kommer troligen aldrig att uppdagas men jag hoppas att jag gett dig anledning att fundera över den bild av Jesus som kristendomen av idag vill du ska tro på.

Här vill jag rikta ett stort tack till Roger Viklund som inspirerat till och hjälpt mig göra denna artikel möjlig.

Dagge, som återfinns i passagens debattforum: Tror du på Jesus?

Kontakt: Maila mig