Fytofarmakologi

Björklöv
Blodrot (Potentilla Erecta)
Blåbär (Vaccinium Myrtillus)
Brännässla (Urtica Dioica)
Daggkåpa (Alchemilla Vulgaris)
Fläder (Sambucus Nigra)
Gråbo (Artemisia Vulgaris)
Gullviva (Primula Veris)
Johannesört (Hypericum perforatum)
Jordreva (Glechoma Hederacea)
Järnört (Verbena Offrinalis)
Kabbeleka (Caltha Palustris)
Kamomill (Matricaria Chamomilla)
Kardbenedikt (Cnius Benediktus)
Kungsljus (Verbascum Thapsus)
Kvanne, Angelika (Angelica archangelika & A.sinensis)
Kärleksört (Sedum Telephium)
Lavendel (Lavandula angustifolia)
Libbsticka (Levisticum Officinale)
Lin (Linum Usitatissimum)
Lindblomma (Tilia Cordata)
Lingon (Vaccinium vitis idæa)
Läkemalva, Altearot (Althea Officinalis)
Malört (Artemisia Absinthium)
Renfana (Chrysanthemum Vulgare)
Ringblomma (Calendula Officinalis)
Röd rudbeckia (Echinacea angustfolia, E. purpurea, E. pallida)
Röda Vinbär (Ribes rubrum)
Rölleka (Achillea millefolium)
Salvia (Salvia officinalis)
Skvattram (Ledum Palustre)
Sommarfläder (Sambucus ebulus)
Stor Kardborre (Arctium lappa)
Styvmorsviol (Viola Tricolor)
Tussilago (Tussilago Farfara)
Vänderot (Valeriana Officinalis)
Åkerfräken (Equisetum Arvense)

Blodrot (Potentilla Erecta) Bild

Blodrotens vetenskapliga namn Potentilla kommer av latinets potentia, som betyder kraft. Detta avslöjar hur stort förtroende man hade för växtens läkande verkan.
Apotekarna använde sedan medeltiden namnet rhizoma tormentillae som kommer av det latinska ordet tormentum, smärta, och det kan förklaras av växtens smärtlindrande verkan, speciellt vid kolik.
Det är den jordstammen, som är röd inuti, som har givit växten dess svenska namn, och det är den som i torkat skick används i folkmedicinen.
Under medeltiden betraktades den som en magisk ört, som kunde bota de mest olikartade smärtor. Senare har blodrot använts mot tarmkatarr, diarré, blödningar, inflammationer i munnen och brännskador.

Blåbär (Vaccinium Myrtillus) Bild

Familj: Ericaceae

Blåbär är rent botaniskt ett dvärgträd, men kallas ofta för ris och trivs bäst på sur och skuggig hed/skogsmark. Den har kantiga grenar, vars blad är tunna, äggrunda och något spetsiga, samt fint sågade i kanten och gröna på båda sidor. Bladen kan vara något rödaktiga hos unga plantor. Riset blir 15 - 40 cm högt, är flerårigt, lövfällande och växer i stora bestånd. Ca 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris. Blommingen sker i maj-juni. Växten har hängande blommor som sitter ensamma på skaft i bladvecken och har en grönvit eller rödaktig färg. Frukten, som är ett bär mognar i juli-augusti och är svart med ett tunt lager av blått vax på skalet. Ibland kan bären sakna detta vax och blir då svarta. Dessa kallas för skomakarbär och ansågs i folktron vara giftiga, eftersom korna eller räven ”pissat på dem”. Blåbär förväxlas ibland med odon, som också är lövfällande med blåa bär. Odonet har dock gråbruna, runda grenar och blågröna blad med hela kanter och är runda i spetsen.

Blåbär kan med fördel ätas färska, men man kan också göra saft, sylt och marmelad av dem, dessutom kan de användas till jästa och destillerade drycker. De äts gärna av djur t ex björn, hund, räv och fåglar.

Blåbäret är en av våra äldsta medicinalväxter som förut användes vid behandlingar av olika krämpor t ex diarrésjukdomar. Det är garvämnet i blåbäret som ger den stoppande effekten och i regel förvarades bären i torkad form. Blåbärsbladen har också använts i läkande syfte. De innehåller bl a arbutin, vilket är nyttigt vid urinvägsinfektioner. Te på blåbärsblad ansågs vara verksamt mot sockersjuka och innehålla ett vegetabiliskt insulin. Riset kan användas som garvämne vid läderberedning.

Brännässla (Urtica Dioica) Bild

Växer i hela Sverige utom längst norrut. Det finns knappast någon som inte råkat ut för växtens brännhår, som ger en brännande smärta på huden och röda blåsliknande utslag. När växten tor-
kas eller kokas försvinner denna brännande "nässeleffekt".
Brännässlan, som är vår mineralrikaste grönsak, är sedan länge känd som en mycket använd-
bar nyttoväxt. En viss Arvid Månsson skrev redan 1637 att Brännässlan hjälper mot 41 krämpor!
Brännässlor innehåller bl a:
klorofyll (rikligt)
kiselsyra
garvämnen
C-vitamin
mineraler: mycket järn, kalium, kalk, fosfor
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR
Klorofyll, som finns i alla gröna växter och till hela 60% i Brännässlan, har en likadan kemisk struktur som hos vårt eget hemoglobin, som bygger upp och stärker blodet. Klorofyll är ett viktigt tillskott för vårt tarmsystem och hela vårt cirkulationssystem, då det bidrar till att rena och syre-
sätta blodet. Klorofyll innehåller också mycket Magnesium, som verkar kärlvidgande och därige-
nom lindrande vid huvudvärk och mensvärk
En tesked Brännässlepulver per dag, som strös över maten hjälper till att täcka dagsbehovet
av C-vitamin, Mineraler (fr a järn) och Klorofyll.

Brännässla, anses "rena blodet", stoppa blödningar och bota reumatism genom sin brännande verkan. De unga bladen kokas försiktigt till en näringsrik soppa. Används också som hårsköljnings- medel. Doseringen är en dekokt på 1/2 tesked till ett glas vatten. Drick lite flera gånger om dagen.

Brännässla Urtica dioica

Smärtan som uppstår vid kontakt med brännässlans blad förorsakas av en vätska som finns i nässlans brännhår. När spetsarna på dessa hår bryts av tränger de in i huden, och i vätskan som då sprutas in framkallar en inflammation i det lilla såret.
Brännässlan är en mångsidigt användbar nyttoväxt. Förr lagade man gärna soppa av de späda skotten som är rika på bl a järn. Fibrerna av brännässlan har använts till framställning av ett tyg - nättelduk.
Som läkemedelsört har brännässlan många goda egenskaper. Arvid Månsson skriver i 'Een mykit nyttig Örta Book' (1637) att nässlan har 41 dygder, bl a uppger han att nässelfrö med honung och vin är 'gott för den gamla hosta'. Förr praktiserades piskning med nässlor mot bl a gikt och reumatism och som behandling av mentalsjuka. Nässlor har även använts i hårkurer mot skallighet, med tvivelaktigt resultat. Numera anser man att brännässlan är blodbildningsökande, urindrivande samt svagt blodsockersänkande. Roten är urindrivande.

Daggkåpa (Alchemilla Vulgaris) Bild

De stora vattendroppar som samlas i bladen under natten var en gång i tiden högt skattad av alkemisterna, som använde den, under namnet himmelsvatten, i sitt sökande efter de vises sten, därav det vetenskapliga släktnamnet.
Som läkeört omnämns daggkåpan för första gången i en örtabok utgiven 1583. Där framhålls växtens sårläkande egenskaper, och det är främst som sårmedel den har använts inom folkmedicinen. Bland allmogen trodde man att daggkåpans sammandragande verkan var så stor att den till och med kunde återställa förlorad jungfrudom och ge ny fasthet åt slappa bröst.

Fläder (Sambucus Nigra) Bild

Växer tämligen allmänt i södra och upp till mellersta Sverige. Blommar i juni med stora platta blomställningar - till skillnad mot Druvfjäderns vindruvsliknande blomklasar som blommar på våren. Användbara delar är blommorna och de mogna frukterna - fläderbären (bilden nedan).
Fläder innehåller bl a:
eterisk olja
C-vitamin
glykosider
slemämnen
garvämnen
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR

Glykosiderna ökar känsligheten i de delar av hjärnan som reglerar svettavsöndring. Fläder verkar därigenom svettdrivande och lindrar på så sätt förkylningssymtom. Slemämnet i blommorna verkar inflammationshämmande på slemhinnorna.
Eteroljan från fläderblommorna lindrar svedan i mun och svalg när man andas in de varma ångorna från ex. fläderbloms-te.

Fläder Sambucus nigra

Flädern användes som medicinalört redan under förhistorisk tid, vilket framgår av att man har hittat fläderkärnor vid stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien. Under antiken användes den av grekerna och romarna.
Flädern var gudinnan Frejas träd, och ansågs locka till sig vänliga husvättar, därför träffar man så ofta på fläder i närheten av byar och bondgårdar.
Det är framför allt blommorna som spelar en viktig roll inom folkmedicinen. Av dem kan man bereda man fläderthe, som verkar svettdrivande och är bra vid febersjukdomar. De kan även användas mot reumatiska besvär. Av bären kan man tilllaga fläderbärssaft, som verkar milt laxerande. Tidigare utnyttjades även de giftiga bladen, men de, och även barken, kan ge biverkningar och bör därför ej användas.

Fläder Sambucus nigra
Hyll

KAPRIFOLVÄXTER
Caprifoliaceae

Flädern var känd och använd redan i förhistorisk tid, vilket framgår av att man har hittat fläderkärnor vid stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, Man vet också att den under antiken användes allmänt av grekerna och romarna, Det är ingen tillfällighet att man så ofta träffar på fläder i närheten av byar och bondgårdar. Den var gudinnan Frejas träd, och ansågs locka till sig vänliga husvättar, I våra dagar odlas den mest som en anspråkslös prydnadsbuske, men används fortfarande i huskurer som läkeväxt.
Framför allt blommorna spelar en viktig roll inom folkmedicinen; av dem bereder man fläderte, som verkar svettdrivande och ges vid febersjukdomar. Av bären tilllagas fläderbärssaft, som verkar milt laxerande. Den gröna barken används mera sällan; tidigare utnyttjades även de giftiga bladen, men både blad och bark kan ge biverkningar och bör därför ej användas. För att äpplen skall hålla sig längre kan man varva dem med fläderblommor i kartonger som sedan försluts.

OBS! Använd ej blad och bark!

Förekomst: Odlas ofta och förvildas lätt. Påträffas i gläntor och skogsbryn upp till Jämtland och Ångermanland, möjligen ursprungligen vild i de sydligaste delarna av Sverige, och där nu allmän.

Kännetecken: Flerstammig buske eller mindre träd. Bark ljusbrun till grå med talrika korkporer, som äldre uppsprucken. Blad motsatta, parbladiga med uddblad; 5-7 småblad, långsträckta och sågade. Blommor små, vita till gulvita (juni-juli) i platta flockliknande blomställningar; 5 foderblad, 5 kronblad, 5 ståndare; stark doft. Frukter svartvioletta med syrlig smak; mognar under september-oktober.

Använda växtdelar: Blommor, färska bär.

Innehållsämnen: I blommorna klorogen- och kaffeinsyra samt flavonoiderna rutosid, isoquercitrosid. Eterolja, garvämnen. I bären organiska syror (citron-, äppel-, vinsyra). Antocyanosiderna chrysanthemin, sambucyanin. Vitamin C.

Medicinsk verkan: Blommorna är svett- och urindrivande. Bären milt laxerande.

Användning: Blommorna som varmt te vid förkylning, reumatiska besvär, feber. Utvärtes till gurgling. Bär som milt laxermedel.

Gråbo (Artemisia Vulgaris) Bild

Under medeltiden trodde man att man kunde skydda sig mot trötthet genom att fästa gråbo vid fötterna. Vid den tiden användes gråbo också som medel mot epilepsi. Släktnamnet syftar på gudinnan Artemis, som ju var bl a barnafödandets gudinna, och gråbo användes i folkmedicinen vid förlossningar och kvinnosjukdomar.
Inom den östasiatiska medicinen har man sedan gammalt använt gråbo vid s k moxabränning. Genom att antända små kulor av torkade gråboblad, eller håren från dem, som man har fäst på bestämda ställen på kroppen åstadkommer man avledande sår. Metoden tillämpades länge även i vårt land. Gråbo innehåller också eterisk olja och har ansetts maskdrivande. Örten är även matsmältningsbefrämjande och har också använts som abortvivum. I större mängder är gråbo giftigt.

Gullviva (Primula Veris) Bild

Växer tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige. Såväl rot, stam som blommor kan användas.
Gullvivan innehåller bl a:
kiselsyra
saponiner
garvämnen
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR
Saponinerna har en starkt slemlösande verkan. De retar magslemhinnan och ger en nervreflex som stimulerar slemavsöndringen i luftrören. Framförallt den torkade roten är därigenom ett starkt slemlösande och hostbefrämjande medel, som gör god nytta vid förkylningar (utmärkt att använda vid torr rethosta).
Av torkade blad och blommor kan ett te beredas som har en liknande, men svagare, effekt än roten vid förkylningar.

Johannesört (Hypericum perforatum) Bild

Johannesört har sedan urminnes tider rykte om sig att kunna avvärja trolldom.Den är sårläkande och antibakteriell, och används som ett slemlösande medel vid bronkit. Som te är örten bra mot menssmärtor. Den används också för att lugna nerver och som bot mot lindriga depressioner och nedstämdhet.
VARNING: Undvik långvarigt bruk, då kan örten orsaka ljusöverkänslighet.

Johannesört, används mot menstruationssmärtor, magsäcks- och tarmsjukdomar. Gör en infusion 2 tsk färsk eller torkad ört till en kopp vatten drick detta 2 gånger dagligen. Vid långvarig behandling botar den depressioner, melankoli och migrän. Johannesört är också en populär brännvinskrydda.

Johannesört Hypericum perforatum

Johannesörtens guldgula blommor innehåller två olika pigment, det gula och ett rött. Det röda gör att fingrarna färgas röda om man gnuggar blomman. Detta fenomen har givit örten tillnamnet mansblod. Det svenska namnet johannesört har också med det röda färgämnet att göra, och syftar på Johannes Döparens blod.
I johannesörtens blad finns en mängd små genomskinliga oljekörtlar som gör att bladen verkar genomstungna. Av detta kommer växtens latinska namn. Det, tillsammans med det blodliknande färgämnet, gjorde det att örten enligt signaturläran ansågs sårläkande.
Även i folktron spelade johannesörten länge en betydande roll. Den användes bl a av prästerna vid djävulsutdrivning. Som läkeört har den använts som sårmedel, mot astma och bronkit, blåskatarr och tarmparasiter. Invärtes används den vid matsmaltningsbesvär och depressionstillstånd. Den hjälper även mot besvär i övergångsåldern och är stämningshöjande. Örten innehåller eterisk olja.

Jordreva (Glechoma Hederacea) Bild

Jordrevan har varit känd som läkeört alltsedan medeltiden. Den rekommenderades mot sjukdomar i bronkerna och som sårmedel, användningsområden som är aktuella än i dag inom folkmedicinen. Under medeltiden användes jordrevan som botemedel mot både sår, samt mot depression och vansinne.
Den har också brukats som skydd mot häxor och trolldom. Man skulle då binda en krans av örten, plockad på valborgsmässokvällen och bunden vid midnatt. Den som sedan bar denna krans på huvudet fick skarp syn och kunde genast kunde se vilka kvinnor som var häxor.
Dess medicinska egenskaper anses numera vara främst sårläkande, men också antidiarroisk.

Järnört (Verbena Offrinalis)

Hos romarna var järnörten högt skattad och till och med betraktad som ett undermedel med magiska verkningar. Sändebud bar kransar av järnört och man använde järnört till att rena och smycka de romerska gudarnas altaren.
Namnet verbena avsåg på den tiden alla växter som användes vid religiösa och andra högtidliga ceremonier. På grund av stjälkens rostbruna färg, som har givit upphov till namnet järnört, trodde man i enlighet med signaturläran att örten kunde läka sår som var förorsakade av järnvapen.
Häxor sades använda den för att utstå häxbålets pinor.
Inom folkmedicinen tillskrevs järnört länge en särdeles stor betydelse, men av dess forna anseende finns i dag inte mycket kvar. Örten anses dock vara urindrivande och livmodersammandragande. Den kan användas vid ödem eller mjölkbrist hos ammande kvinnor.

Kabbeleka (Caltha Palustris) Bild

Som nyttoväxt har kabbelekan brukats flitigt. I vissa trakter har bönderna använt kabbelekans gula blommor till att färga smör.
Inom folkmedicinen används den blommande örten invärtes vid hudutslag. Annars används kabbelekan för det mesta utvärtes. Ett omslag tillverkat av de torkade bladen framkallar lokala hudretningar som lindrar reumatiska smärtor. Kabbelekan är giftig, och bör ej användas i färskt tillstånd.

Kamomill (Matricaria Chamomilla) Bild

Kamomill är lugnande och lindrande, och används mot oro, spänningar, huvudvärk och sömnlöshet. Därför är den bra för rastlösa barn, eller när barnet får tänder eller har feber. Kamomillte finns att köpa i många mataffärer och hälsokostbutiker, och är bra att dricka på kvällen om man har svårt att få ro och somna. Kamomill är också bra mot magbesvär, halsbränna och diarré.
VARNING: Kamomill i för stora doser kan framkalla kräkning.

Kamomill Matricaria recutita

Det är blombottnens form har givit örten dess vetenskapliga namn, som kommer av latinets matrix, som betyder livmoder. Växten har i enlighet med signaturläran ansetts bota kvinnosjukdomar.
Kamomillthe bereds av de torkade blomkorgarna och används bl a som lugnande medel. Kamomill kan också användas som hårsköljningsmedel och är då speciellt lämpligt för ljust hår som då får en ljusare lyster.
Inom homeopatin har kamomill använts som inflammationshämmande, desinficerande, kramplösande, lugnande och svettdrivande medel. Utvärtes har örten använts till omslag sår och invärtes vid kolik och magkatarr. Kamomill kan också inhaleras vid bronkit eller snuva. Örten verkar allmänt rogivande.

Kardbenedikt (Cnius Benediktus)

Kardbenedikten härstammar från medelhavsområdet och Mindre Asien. Under medeltiden var man övertygad om växtens magiska egenskaper. En flicka som hade många friare att välja mellan kunde använda växten till att utse sin framtida make. Hon plockade då lika många grenar kardbenedikt som hon hade friare, och fäste sedan friarnas namn på grenarna. På natten sov hon med grenarna under kudden, och om någon friare var henne värdig hade grenen med hans namn under natten skjutit nya skott.
Som medicinalört har den använts för att stimulera aptiten. Den är även lätt bakteriehämmande.

Kungsljus (Verbascum Thapsus) Bild

Växten har fått sitt namn av den raka stjälken som lätt för tanken till ett vaxljus. Blommorna är rika på honung och växten gillas därför av humlor och bin.
I medicinskt syfte har örten ansetts verka hostlindrande och har även en smärtstillande effekt vid sjukdomar i luftvägarna. Under första världskriget användes den som bedövningsmedel.
Av kungsljusblommor kan man bereda ett the mot luftvägskatarr, hosta och förkylning. Innan man dricker ett sådant the bör man filtrera det för att avlägsna allt ludd som sitter både på bladen och blommorna. Luddet har annars en förmåga att framkalla retningar i halsen och magen.
Utvärtes har kungsljus i folkmedicinen använts t ex vid behandling av brännskador, frostknölar, bensår och klåda.

Kvanne, Angelika (Angelica archangelika & A.sinensis)

Kvanne stimulerar cirkulationen och värmer kalla händer och fötter. Den har värmande och slemlösande effekt vid astma och bronkit. Den lindrar kramp och stimulerar matsmältningen, och är också antiseptisk. Hett te på kvanne är svettdrivande och lindrar förkylning.
Kinesisk kvanne (Angelica sinensis) kallas kvinnoginseng och är blodstärkande och används vid menssmärtor, blodbrist och allmän kraftlöshet hos kvinnor.
VARNING: Undvik stora doser och långvarigt bruk, då detta kan ge soleksem.

Kärleksört (Sedum Telephium) Bild

I folktron var kärleksörten en betydelsefull växt. Man planterade den på hustaket för att avvärja blixten. Om den planterade örten plötsligt vissnade togs det som ett säkert tecken på att en människa skulle dö en för tidig död inom kort.
Namnet kommer av att örten användes till att utröna om två älskande skulle kunna få varandra. Man gick då tillväga så att man hängde upp två plantor i taket och såg efter om de vred sig från varandra eller i riktning mot varandra.
Inom homeopatin har den använts som sårläkande och sårrenande ört.

Kärleksört Sedum telephium
Fetblad

FETBLADSVÄXTER
Crassulaceae

På grund av sina karakteristiska köttiga och saftrika blad kallas kärleksörten även fetblad. Kärleksörtens blommor är vanligen gröngula, men det finns ett flertal underarter med varierande färg - på denna sida är underarten purpureum med sina purpurfärgade blommor avbildad.

I folktron var kärleksörten en betydelsefull växt. Om man planterade den på hustaket skulle den avvärja blixten; om den plötsligt vissnade togs det som ett tecken på att en människa skulle dö en för tidig död. Namnet lär komma av att örten användes till att utröna om två älskande skulle få varandra: man hängde upp två plantor i taket och såg efter om de växte i riktning mot varandra eller från varandra. Redan Dioskorides och Plinius omtalar kärleksörten som ett undermedel; den användes vid bråck och hudinflammationer.

En annan fetbladsväxt, gul fetknopp (Sedum acre), har gula blommor och små, köttiga blad med skarp smak. Saften av dessa blad kan användas att avlägsna liktornar och andra förhårdnader i huden med - och som skosmörja.

Förekomst: Allmän från Skåne till Varmland, Västmanland och Uppland samt längs kusten till Norrbotten. Växer på berg och steniga ställen.

Kännetecken: En 20-50 cm hög köttig, flerårig ört med kraftig jordstam och spindelbenslikt utlöpande rötter med genomskinliga uppsvällda knölar, som lagrar vatten. Stjälk upprätt och föga förgrenad. Bladen kan sitta både motsatta och strödda och är oskaftade. De är köttiga, platta, äggrunda och vanligen ojämnt tandade. Blommorna kan vara både vita, gulgröna och Ijusröda (juli-augusti), och de sitter i täta kvastliknande blomställningar i stjälktoppen. De har 5 korta foderblad, 5 kronblad, 10 ståndare, och pistillerna bildar 5 baljkapslar. Bladen smakar milt, medan roten har en skarp smak.

Använda växtdelar: Det färska bladet.

Innehållsämnen: Ofullständigt kända slem. Garvämne, flavonoider, mineralsafter.

Medicinsk verkan: Adstringerande. Utvärtes sårläkande, sårrenande.

Användning: För svårläkta sår.

Lavendel (Lavandula angustifolia)

KRANSBLOMMIGA VÄXTER
Lamiaceae

Lavendeln i vårt land är en omtyckt häckväxt. De största odlingarna av lavendel finns i Frankrike (Provence) och Ungern. Lavendelolja, som utvinns ur blommorna, används framför allt vid tillverkning av parfym, eau-de-cologne, tvål etc. Att användningen av lavendel vid bad och tvättning har mycket gamla anor framgår av namnet, som ytterst kommer av det latinska ordet lavare, tvätta.

Lavendel befordrar i någon mån gallsekretionen och man tillskriver den även en viss sedativ verkan. En tinktur av torkade lavendelblommor används invärtes som kramplösande, urindrivande och "magstärkande" medel; utvärtes som sårmedel. Sedan århundraden har människor utnyttjat torkade blommande lavendelgrenar som medel mot mal. I linneskåpen lade man förr små broderade lavendelpåsar som gav linnet en behaglig doft av lavendel. Bladen kan med fördel användas som krydda i stuvningar, särskilt till vilt.

Också släktingar till lavendel, Lavandula stoechas med sina purpurfärgade blommor och l avandula latifolia, samlas in på grund av sina medicinska egenskaper och för eteroljeutvinning.

Förekomst: Inhemsk i Medelhavsområdet, där den växer på soliga sluttningar på kalkrik berggrund. Odlas mest i Sydeuropa. I södra Norden odlad som både nytto- och prydnadsväxt.

Kännetecken: En 30-60 cm hög halvbuske med spretande uppstigande grenar Blad grågröna, lineära med hel inrullad kant. Blommor blåvioletta (juli-augusti), sittande i toppställda axlika blomställningar. Högblad rödbruna, foder femtandat, krona med långt utdraget ror, femflikig. Ståndare 4. Doft aromatisk. Smak bitter.

Använda växtdelar: Blommor För eteroljeutvinning färska, blommande grenspetsar.

Innehållsämnen: Eterisk olja med 30-60 % estrar, huvudsakligen linalylacetat, samt geraniol, I-linool, limonen och något cineol.

Medicinsk verkan: Invärtes svagt lugnande, galldrivande och urindrivande. Utvärtes hudretande, ökar genomblödningen.

Användning: Främst inom parfymindustrin som luktförbättrande medel. Utvärtes som smärtlindrande medel vid ryggskott och reumatiska besvär (ökar genomblödningen).

Libbsticka (Levisticum Officinale)

Familj: Apiaceae

Namnet libbsticka är en försvenskning av det vetenskapliga namnet på släktet libbstickor, Levisticum. Växten härstammar från Iran, men förekommer sedan gammalt förvildad i stora delar av Europa, också i Sydsverige. Libbstickan kan bli 1 - 3 m hög. Den doftar starkt och är flerårig med parbladiga, glänsande mörkgröna blad. Blommorna är till färgen gulgröna och sitter samlade i förhållandevis små välvda flockar, 10 - 15 cm vida. Blombladen är tjocka och något glänsande och luktar starkt om man krossar dem. Blomningen sker i juli-augusti. Arten kan genom sin storlek och doft, knappast förväxlas med någon annan flockblommig växt.

Libbstickan odlas numera som kryddväxt, men användes även förut för medicinskt bruk. Libbstickans blad kan användas som selleri och är en av ingredienserna i ”Maggibuljong”. Den är även lämplig som krydda i soppor och grönsaksrätter. Enligt sägner så brukade den ”nyttjas af ålderstiget bondfolk at tugga för Moderpassion och Kolik”. Huvudsakligen så gavs den dock till kor, för att öka deras matlust och mjölkproduktion.

Lin (Linum Usitatissimum)

Lin har odlats i Sverige, och i hela Norden, alltsedan järnåldern. I Orienten kan linodlingen spåras tillbaka till ungefär år 4000 f Kr. Fram till mitten av 1800-talet odlades lin i stor skala i Sverige som i många andra länder som fiberväxt för textilframställning. Senare konkurrerades linet ut av bomullen och odlingen har därför nästan helt upphört.
Av fröna utvinns linolja, som används som ingrediens i oljefärg, linoleum och kitt. Linfrön blandas i degen vid bakning av vissa brödsorter.
Linet är milt laxerande genom att göra tarminnehållet mjukt. Slemmet verkar som smörjmedel för tarmen.

Lindblomma (Tilia Cordata)

Skogslind är ett träd, med slät mörk bark, som kan bli 20 meter högt. Linden växer i Syd- och Mellansverige och alltmer efter södra norrlandskusten. Lindblommorna, som ska plockas under juni - juli, sprider en honungsliknande doft.
Lindblommorna innehåller bl a
eterisk olja
slemämnen
garvämnen
spår av saponiner
socker
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR
Lindblomma verkar lenande och mjukgörande, lindrar hudirritationer och är inflammations-
hämmande. Kan användas som infusion vid hårsköljning och som ansiktsvatten eller utblandad
i salvor vid hudvård.

Lingon (Vaccinium Vitis-idaea) Bild

Lingon innehåller bland annat pekitiner, det vill säga fibrer som har ett geléliknande utseende och är bland annat kolestorolsänkande. Lingonblad är urin- och saltdrivande, sammandragande och desinficerande. Dosering: 1 tsk i 2 dl kokande vatten. Låt dra i 10 minuter. Drick klunkvis 2 koppar per dag.

Lingon - (Vaccinium Vitis-idaea)

Familj: Ericaceae

Lingon växer i skogar och på hedar och är ett av våra mest använda skogsbär. De har tjocka, glänsande blad med urnupen spets och nedvikt kant. Bladens ovansida är mörkgröna och dess undersida blekt grön och prickig. Bladen är gröna även under vintern. Lingonriset kan bilda stora och täta bestånd med en höjd av 5 - 30 cm och blommar i maj-juli. Blommorna sitter i täta klasar och är klockformade med en vit eller ljusrosa färg. Frukten är ett klotrunt bär, som när det är moget i september, blir klarrött med en frisk och syrlig smak. Bestånd med vita bär ”albinolingon”, har hittats och är inte så ovanligt. De är lika användbara, om än inte lika vackra, som de röda bären. Ovanligt är däremot blåbärslingon, dvs en korsning mellan blåbär och lingon. Parasitsvampen Exobasidium vaccinii angriper ofta lingonbladen, som förtjockas och rodnar på den ena sidan, medan den andra sidan blir vitmjölig av svampsporer.

Lingon brukar ofta förväxlas med mjölon, som också har röda bär och vars blad är vintergröna och läderartade. Bladen hos mjölon har dock platta kanter och blommorna är urnformade. Lingon
 

Läkemalva, Altearot (Althea officinalis)

Läkemalva är en klibbig, lugnande växt som är bra att använda vid sur mage, halsbränna och irriterad tarm. Man kan blötlägga 25 g hackad rot eller blad i 5 dl kallt vatten och låta det dra över natten. Detta silas sedan och dricks, 3 koppar om dagen brukar vara lagom.
Läkemalva är också bra att använda vid sträv hosta eller hårt sittande slem, pga. sin slemlösande verkan. Även då kan man använda receptet ovan.

Malört (Artemisia Absinthium) Bild

Malörten har i årtusenden varit uppskattad för sina medicinska egenskaper. Den omtalas redan på ett egyptiskt papyruspapper från omkring år 1600 f.Kr.
I en örtabok från år 1588 berättas det även om skadliga egenskaper hos malörten. På grund av sin beska smak är malörten i Bibeln en symbol för livets lidanden. Det latinska artnamnet, som är grekiska och även det negativt, betyder ''utan glädje''.
Man använde förr malört till att krydda en likör, absintlikör. Eftersom det i malört finns en eterisk olja som innehåller ett skadligt ämne, thujon, som i stor mängd kan orsaka svåra förgiftningar, förbjöds tillverkning och försäljning av absintlikör i många länder i början av 1900-talet.
Inom homeopatin har malört använts mot aptitlöshet, gallbesvär och matsmältningsrubbningar.

Renfana (Chrysanthemum Vulgare) Bild

Redan i slutet av medeltiden använde man renfana mot mask och mot kvinnosjukdomar. Renfanan torkades ofta och bukettema hängdes upp i taken i boninghuset för att driva bort myggor och flugor. De lades in i klädkammare och skåp för att hålla malen borta, de stoppades in under madrasserna och vid hundens dyna som skydd mot loppor och löss. Renfana kunde även användas som krydda, t ex i omeletter.
I folkmedicinen används idag the berett av renfana mot tarmparasiterna springmask och spolmask. Munvatten av renfana kan ha en lindrande effekt på svår tandvärk. Örten har abortiv verkan och bör därför inte användas av gravida. Är giftig i stora doser och bör användas med försiktighet.

Ringblomma (Calendula Officinalis)

Ringblomman är en ettårig korgblommig ört som kommer från Medelhavsområdet. Den har
lång tradition som läkeväxt, särskilt vid hudvård. Man använder hela blomkorgarna, som kan
torkas eller direkt användas till tinktur eller extraktion i olja.
Ringblomman innehåller bl a
eterisk olja
karotin-färgämne (xantofyll)
saponiner
slemämnen
salicylsyra
bitterämnet calendulin
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR
Ringblommans blommor har antiseptiska och svampdödande egenskaper. Extrakt från ring-
blomma verkar inflammations- och infektionshämmande bl a genom samverkan mellan den eteriska oljan och karotinet. I hudprodukter kan med fördel ringblomme-extrakt användas, eftersom man då får med både de fettlösliga ämnena (eterisk olja och xantofyll) och de vattenlösliga (slemämnen och saponiner).
Salvor med ringblomma lämpar sig särskilt bra vid orenheter i hyn eller vid skador där ny hud
skall bildas - exempelvis vid hudirritation, skrubbsår eller böjveckseksem. Även svårläkta sår, eksem och brännskador kan behandlas med ringblomma. Avkok på Ringblomma ger näring åt hyn och får stora porer att dra ihop sig.

Ringblomma (Calendula officinalis)

Ringblomma är antiseptisk och bakteriedödande. En kompress med ringblomma är första hjälpen på sår, bett och brännskador. Man kan också göra munvatten att använda vid halsont och halsfluss.
Örtens engelska namn, marigold, har med jungfru Maria att göra, och syftar kanske på örtens förmåga att lindra menssmärtor och påskynda utebliven menstruation.
VARNING: Pga. ovan beskrivna egenskaper bör örten inte användas under graviditet.

Röd rudbeckia (Echinacea angustfolia, E. purpurea, E. pallida)

Röd rudbeckia är populär i förkylningstider och säljs som Echinacea i hälsokostbutiker. Den stimulerar immunförsvaret, dels genom att hjälpa kroppen att producera fler vita blod- kroppar (som bekämpar infektioner) och dels genom att ett ämne i växten har effekt mot virus. Örten är bra mot svårläkta sår och insektsbett, och som munvatten mot halsont, halsfluss och munsår.
Forskare tror också att örten kan ha effekt mot allergier.

Röda Vinbär (Ribes rubrum L.) Bild

VINBÄRSVÄXTER

Grossulariaceae

Röda vinbär utgör inte en enda art utan är en sammanfattande benämning på flera olika arter och underarter. Ursprungligt vilda former av röda vinbär förekommer i hela landet. Vinbärsbusken saknar taggar; bären är små och sitter i klasar. De odlade formerna, som har utvecklats ur de vilda arterna, får något större bär.

Vinbären, som mognar i slutet av sommaren, verkar uppfriskande. Te av torkade vinbär befordrar matsmältningen. Bären är ovanligt rika på olika fruktsyror, och man kan utan kokning framställa ett gelé: man krossar bären försiktigt så att kärnorna förblir hela. Bärmassan silas, och saften blandas med dubbla mängden socker.

Svarta vinbär eller tistron, Ribes nigrum, är också vildväxande på många håll i landet, men förekommer även förvildade från trädgårdar. På bladens undersida sitter körtlar, som små rödgula prickar, vilka utsöndrar ett flyktigt ämne med karakteristisk, aromatisk doft. Svartvinbärssirap var tidigare officinell i Sverige; den användes som smakförbättrande och febersänkande medel. Svartvinbärsbrännvin sägs ha gynnsam verkan vid hals- och maginfektioner.

Förekomst: Mindre allmänna över nästan hela landet, främst i kusttrakterna Ofta odlade och förvildade.

Kännetecken: Vanligen 1-1,5 m höga buskar med upprätta grenar och grå bark. Blad strödda med 3-5 flikar, skaftade. Blommor gulgröna (maj) i hängande klasar. Foderblad dubbelt så långa som kronbladen. Bär små, röda, saftiga, med flera frön Svarta vinbär har större, svarta bär

Använda växtdelar: Bär. Av svarta vinbär även blad.

Innehållsämnen: I röda vinbär pektin, äppel-, citron- och vinsyra, slem, vitamin C. I svarta vinbär pektin, flavonoider, antocyanosider, vitamin C. I blad av svarta vinbär eterisk olja med terpenkolväten, garvämnen och kinasyra.

Medicinsk verkan: Röda vinbär laxerande, matsmältnings- befrämjande, adstringerande, urindrivande. Blad av svarta vinbär urindrivande, antireumatiska. Bären har vitamin C och P-effekt.

Användning: Blad av svarta vinbär vid reumatiska besvär, gikt. Som urindrivande medel. Både röda och svarta vinbär viktig som vitamin C-källa.

Rölleka (Achillea Millefolium) Bild

Blommorna plockas då de är nyutslagna. Överblommade blommor kan vara lätt allergiframkalllande. Röllekablomman används utvärtes vid sårbehandling och är antiseptisk och hudförbättrande. Dessutom minskar den som omslag åderbråck, menstruationsbesvär, förkylning och huvudvärk. Dosering: 1 tsk röllekablomma i 2 dl kokande vatten. Låt dra i 10 min. Omslag: Ta röllekate och blötlägg bomull eller lakansväv. Lägg på det ställe som ska kureras. Låt verka 10-30 minuter.

Rölleka

Det latinska namnet millefolium betyder tusenbladig och syftar på röllekans finflikiga blad. Släktnamnet Achillea kommer av Akilles, den grekiske osårbare hjälten, och örten användes tidigt som sårmedel.
Redan för 4 000 år sedan använde kineserna rölleka som läkemedelsört. I folkmedicinen användes länge millefoliumbrännvin, som var ett spritutdrag av rölleka, mot en hel rad vitt skilda sjukdomar och krämpor.
I många sydligare länder där man odlar vin har man för att öka hållbarheten hos vinet hängt en påse med röllekafrukter i vinfaten. I Kina har den sedan tretusen år utnyttjats i spådomskonsten. Rölleka är kramplösande, antiinflammatorisk, aptitstimulerande och hjälper mot hosta och svårläkta sår. Den innehåller eterisk olja och bitterämnen.

Salvia (Salvia officinalis)

Salvia är ett jättebra medel mot förkylning, då kan man dricka det som te. Man använder även salvia vid depression och utmattade nerver, trötthet efter en virus- sjukdom och allmän svaghet. Salvia är också bra för magen, tex. vid dålig matsmältning, gaser eller aptitlöshet.
Örten är ett stärkande medel för kvinnor, bra vid menskramper, ömma bröst före mens och värmevallningar i klimakteriet. VARNING: Använd inte salvia om du är allergisk mot salicyl- syra. Salviate ska ej drickas under längre tid än 2 veckor.

Skvattram (Ledum Palustre) Bild

Skvattram har i vårt land gamla anor som läkeväxt. Den ger den drog som förr såldes på apoteken som herba ledi. Denna drog har använts invärtes i form av ett the, utvärtes till omslag och bad mot reumatism och kroniska hudsjukdomar.
Skvattram har även använts som ersättning för humle vid ölbryggning.
I Småland gav man förr i tiden skvattram åt svin som led av knölros, och ett avkok på bladen användes till tvättning av nötkreatur och svin för att skydda dem mot ohyra. Torkad har den använts som medel mot mal och vägglöss. Kan ge förgiftningssymptom vid överdosering.

Sommarfläder (Sambucus ebulus)
Sommarhyll

KAPRIFOLVÄXTER
Caprifoliaceae

I Mellaneuropa finns tre vildväxande fläderarter som alla förekommer också i vårt land, odlade eller förvildade. Två av dem är buskar eller träd, medan den tredje sommarflädern- är en stor halvbuske som växer i skogsbryn och på vägrenar.
Sommarfläderns flocklika blomställningar och vita eller rosa blommor utsänder en doft som erinrar en smula om bittermandel; bladen däremot har en kväljande lukt som blir särskilt påfallande om man gnuggar dem mellan fingrarna.

I september dignar sommarflädern av svarta stenfrukter, fläderbär. Av den mörkröda bärsaften kan man utvinna ett färgämne som är känt sedan antiken. Bären är inte ätliga. De kan lätt förväxlas med den vanliga fläderns, och det har faktiskt inträffat allvarliga förgiftningar när barn har ätit sommarfläderns frukter. Också övriga delar av växten innehåller ett kemiskt ännu inte kartlagt bitterämne som i större doser är giftigt.

OBS! Överdosering, främst av rot och bär, framkallar kräkningar och yrsel.

Förekomst: Ej inhemsk i vårt land, men odlas i Sydsverige. Växer vild på näringsrikt underlag i skogar i Mellan- och Sydeuropa.

Kännetecken: En 50-150 cm hög, kraftig flerårig ört eller halvbuske. Stjälk grov, ogrenad, med vit märg. Blad parbladiga med 7 11 lansettlika, vasstandade småblad, utan stipler. Blommor vita, ofta med skär anstrykning (juni-augusti), i flock- eller klaselika samlingar. Kronblad översittande; ståndarknappar violetta. Frukt ett svart glänsande bär innehållande färgad saft och 3 kärnor. Jordstam krypande, fiberrik, vit och frodig. Hela plantans lukt avskyvärd. Blommornas doft erinrar om bittermandel. Smak bitter

Använda växtdeIar: Jordstam, färsk eller torkad, bark, blommor, blad.

Innehållsämnen: Eterisk olja, kolhydrat, garvämnen, bitterämne, saponin.

Medicinsk verkan: Svett- och urindrivande. Avförande

Användning: Vid ödem och reumatiska åkommor.

Stor Kardborre (Arctium lappa L)

KORGBLOMMIGA VÄXTER
Asteraceae (Compositue)

Den stora kardborren är en tvåårig växt med en påfallande kraftig stjälk Blommorna utvecklar sig först under det andra året De sitter i stora korgar som är omgivna av hakformigt böjda holkfjäll.

Släktnamnet Arctium kommer troligen av det grekiska ordet arktos, som betyder björn; det torde syfta på blomkorgarnas håriga utseende. Också artnamnet, av det grekiska ordet labein, fånga, syftar förmodligen på dessa blomkorgar.

För en del människor är den stora kardborren ett besvärligt ogräs, för andra en njutbar grönsak som till smaken erinrar om haverrot. Rötterna är mycket näringsrika, och de skalade stjälkarna kan anrättas och ätas som sparris. Växtens medicinska egenskaper var kända redan under antiken, och den användes som blodrenande, avförande, urindrivande och väderdrivande medel. Bladen har bakteriedödande verkan, varför de har använts utvärtes i krossad form som omslag vid många hudåkommor; de anses också verka lindrande vid insektsstyng. I dag är det huvudsakligen en av roten beredd essens som används utvärtes vid hudåkommor.

Förekomst: Mindre allmän på kulturmark och avfallsplatser i södra Sverige samt på några få platser i mellersta Norrland.

Kännetecken: En grov, storvuxen ört, 50-150 cm hög, med kraftig, grenig, räfflad stam. Blad stora, hjärtformade, skaftade, oregelbundet tandade, ovanpå gröna, undertill grått filthåriga. Blommor rosa-purpurröda (juli-sept.), i stora, nästan klotrunda korgar, omgivna av gröna, hakförsedda holkfjäll. Frukt Ijust rödbrun, med hårkrans. Rot längsträckt. Smak bitter söt.

Använda växtdelar: Rot, insamlad på hösten sällan blad och frukter.

Innehållsämnen: Inulin, 45-60% i roten, flera omattade polyener, garvsyra, klorogensyra. I bladen bitterämnet arctiopicrin, som är omättade seskviterpenlakton, förestrad med p-hydroxysmorsyra.

Medicinsk verkan: Urindrivande och svettdrivande. Färsk eller stabiliserad rot är effektiv mot stafylokocker och ökar kroppens motståndskraft mot infektioner. Blodsockersänkande. Bladen klådstillande, bakteriedödande.

Användning: Vid finnar (akne), furunklar.

Styvmorsviol (Viola Tricolor) Bild

Styvmorsviol är en vanligen ettårig ört med blå-vit-gula blommor. Växer i så gott som hela Sverige - främst på åkrar, hällmarker och havsstränder. Hela växten, inklusive rötter, kan - och bör även - användas.
Styvmorsviolen innehåller bl a
saponiner
salicylsyra
slemämnen
garvämnen
eterisk olja
Styvmorsviol har alltsedan 1500-talet använts mot hudutslag och så kallad mjölkskorv hos barn. Används idag som avkok i ansiktvatten, bad och omslag eller som ingrediens i schampo och hårbalsam, då den har en läkande och renande verkan på oren hud eller vid känslig och irriterad hårbotten.

Styvmorsviol - Viola tricolor

Familj: Violaceae

Arten är tämligen allmän norrut till Västerbotten, men mindre allmän norr därom. Styvmorsviolen växer i bergsskrevor, ängsbackar och vid havsstränder. Finns den i stora bestånd kan man vara säker på att marken är kalkfattig. De odlade penseérna är förädlade hybrider mellan styvmorsviol och andra storblommiga violarter. Det är en ett- till flerårig växt, som kan bli drygt två decimeter hög, med greniga, upprätta eller nedliggande stjälkar. Bladen är naggade och ovala med stora parflikiga stipler som liknar smala blad. De nedre bladen är ofta hjärtlika, medan de övre är mer långsmala.

Styvmorsviol blommar under nästan hela växtsäsongen, men har sin bästa blomning i maj-juni. Blommorna sitter på skaft från stjälkarna och har fyra mer eller mindre uppåtriktade och ett nedåtriktat kronblad. De är trefärgade, därför har de fått artnamnet tricolor som betyder tre färger. Färgerna och nyanserna varierar, en del blommor är mest violetta medan andra kan vara nästan vita, men violett, gult och vitt är dominerande. Blommans nedre, vanligen ljusa kronblad är ”styvmodern”, som på sina sidor (de båda mellersta kronbladen), har sina egna barn. De två översta mörka kronbladen är styvbarnen. I mitten av blomman finns en gul fläck, som kan liknas vid ett smörfat. ”Styvmodern” och de egna barnen, har mörka streck s k honungstecken, som leder insekterna till sporren där nektarn finns.

Förut användes styvmorsviol som botemedel mot bl a hudsjukdomar som mjölkskorv hos barn. Av blommande plantor kokade man ett te som kunde bota svår hosta och vara verksamt mot veneriska sjukdomar.

Tussilago (Tussilago Farfara) Bild

Familj: Asteraceae

Namnet hästhov syftar på att bladen påminner om en hästhov. Hästhoven eller tussilagon, som den också kallas, är vår vanligaste vårblomma och blommar redan i mars månad. Den växer på lerig mark, längs bäckar och diken, på stränder och i fuktig skog. I Sverige är den allmän norrut till Jämtland, men mindre allmän norr därom. Växten är flerårig och förökar sig snabbt genom sina långa, förgrenade underjordiska utlöpare. Hästhoven kan därför bli ett ogräs, som är svårt att utrota. Från jordstammen växer det under våren upp blombärande skott, men det är först efter blomningen som de hjärtlika bladen växer ut och dessa kan bli mycket stora. De är rosettställda och har långa skaft. Bladen har tandad kant, med glatt ovansidan och vitluddig undersida. I bladvecken bildas det knoppar, som tidigt nästkommande vår utvecklar 10 - 20 cm höga, blommande stjälkar. Stjälkarna är upprätta, ogrenade och klädda med rödaktiga, fjällika och håriga blad.

Hästhovens gula blommor sitter samlade i korgar. I mitten finns de stjärnlika hanblommorna och i kanten sitter de tunglika honblommorna. De är rika på honung och gillas därför av bina.

Bladen hör till våra äldsta medicinalväxter och användes som upphostningsbefrämjande medel. Än idag kan man på apoteken köpa hästhovste mot hosta och astma. Bladen är luktfria och innehåller bittermedel samt slem- och garvämnen, dessutom är de rika på salpeter. Bladen har också använts för att göra hästhovscigarrer, ett slags tobakssurrogat. Bäst blir ”tobaken”, om man blandar till en växt som heter myskmadra, vilken gör röken väldoftande. Roten av hästhov har i äldre tider blandats med honung och nyttjats som medel mot magerhet. Växten har också använts mot brännskador och hudåkommor. Under senare år har man upptäckt cancerframkallande ämnen hos denna växt.

Vänderot (Valeriana Officinalis) Bild

Vänderot användes redan på 800-talet i Egypten. Under medeltiden betraktade man växten som ett universalläkemedel. När man i Frankrike under Napoleonkrigen led brist på kinin användes vänderot även som febernedsättande medel. I våra dagar anses växten vara ett av de bästa lugnande medlen vid nervösa besvär.
En art som växer i Mexico användes av indianerna som ett stärkande medel som skulle göra det lättare för dem att uthärda trötthet och umbäranden. Vänderot har också använts som aptitdämpande medel, som medel mot nervösa hjärtbesvär och som kramplösande medel. Den torkade vänderotens starka och oangenäma lukt utövar en sällsam dragningskraft på hankatter.
Vänderot är milt lugnande och används vid ängslan, oro och mot sömnsvårigheter.

Åkerfräken (Equisetum Arvense) bild

Flerårig växt med på våren blekt rödaktiga skott (se bilden nedan). När dessa vissnat på för-
sommaren växer nya - upp till halvmeterhöga - skott upp som liknar "gröna små granar". Åker-
fräken växer över hela Sverige på åkrar, vid vägkanter och i skogsgläntor.
Det finns flera "fräknar" som liknar Åkerfräken, bl a Kärrfräken, Ängsfräken och Skogsfräken.
Det är viktigt att just Åkerfräken används. Den plockas på sensommaren (hela växten ovan jord kan användas)

Åkerfräken innehåller bl a
saponiner
garvämnen
kalium
harts
kiselsyra
En närmare beskrivning av vad de verksamma
ämnena är och vad de gör för nytta finns > HÄR
För att få ut den värdefulla kiseln (mycket goda anti-inflammatoriska egenskaper!) måste
växten kokas i ca en halvtimme. Kiselsyran stimulerar bland annat kroppen att ta upp och
använda kalcium bättre.
Avkok på Åkerfräken används mot klåda, svamp och i olika hårvårdsprodukter, där den bl a motverkar mjäll och ger håret naturlig lyster (I England kallar man åkerfräken också för Hårglansörten). Åkerfräken stimulerar nybildning av huden, stärker bindväven och är också sårläkande.